Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
När han kom ut i korridoren, där
hjonspillrorna drevo av och an tuggande på sina
minnen som på oförgängligt snus, hörde han
tydligt hur samvetet ropade ur fattighuset, ur
himmelen, ur avgrunden: Du har en gång
dödat en kalv!
Åldringarna sågo hur han ryckte till och
hur han skyndade i väg genom korridoren.
Han tog fel dörr och kom in till den Evige
Jon. Den blick av bottenlöst förakt Jon sände
honom kom honom att rygga och klarna eller
åtminstone bli skrämd på ett nytt sätt. Hur
vågade snorvalpen tränga sig hit in till de
eviga hjulen?!!
Han flydde ut i fria luften. Där hade våren
börjat komma. Dagsmejan kom vätan att
rinna av taken. Det skyhöga ålderdomshemmet
släppte sin snö. Mellan de tre betongtrapporna
blommade snöklockorna mitt i en driva, de
kommo livet att likna en legend.
Året var på väg mot en vändning till det
bättre; mot de gula liljornas påsk.
Matsalen var stor och rymlig. Matklockan
var en svagt skålformig stålskiva, en liten
sköld. Martin hade äran att få slå på den med
en liten kläpp av trä då det skulle kallas till
måltid. Med en viss viktighet stod han där,
alltid i god tid, och väntade på tecknet från
köksan att ”slå”. De av hjonen som hade god
aptit smögo av och an i korridorerna på ömse
sidor, gubbsidan och käringsidan.
Korridorerna löpte väst—öst. Från öster
kommo gummorna, deras gång påminde om
igelkottars då dessa smyga sig fram till hus.
Från väster kommo gubbarna, de ryckte fram
hastigare, de kommo som en snusets bataljon.
Även om någon av dem inte snusade, övergick
snuset så att säga från den ene till den andre
ändå. De luktade snus alla. Så kommo de
varje måltid med blickarna uppburna av
snusets fattigstuhaschisch, men först vid
tecknet från Martin förstås, han dirigerade strängt
deras bataljon.
Trots sin egen lilla hjonviktighet överför de
andra hjonen underlät han dock inte att
studera dem grundligt.
Gubbarna kommo hastigt in i salen,
krymplingar och velingar hade de i täten.
Krymplingarna utvecklade därvid en oerhörd
livaktighet, kryckorna gingo som maskiner.
Dubbelkryckorna slukade sina golvmeter i
några steg eller rättare några hugg. De höggo
och pendlade sig fram till borden. Stor-Lars
med dubbelkryckan kom först. Mellan varje
hugg kastade han fram kroppen som i en
trapets. Han var akrobaternas akrobat i sin
stelnads och nöds år. Småkryckor och
enkelkryckor följde honom som småtroll. Fånarna
flinade sig fram mitt bland den röra av febrilt
arbetande kryckor, vilkas klapper mot golven
ljödo som hovslag och bockben och döda
sten-huggarben. Fånarna fleno sig fram. Deras
själar hade slocknat eller halvslocknat; de
fleno. På olika sätt fleno de. De godartade,
vänsälla fånarna fleno gott, de svårartade
fleno brustet eller ont.
De fleno med ögonvitorna ut en
förbannelse, en brustenhet, en nöd som tvingade en
att rasande älska dem, att gripas av deras
elände. Dem var det svårt att ens tänka något
ont om. Den lönnliga tanken kunde inte straffa
dem med att tänka så här: Svårt har du, men
det är gott åt dig! Rätt åt dig! Nej, det fanns
en gräns där den mänskliga protesten mot
Ödet började, en gräns där Stora kärleken
började. Det var väl detta Martin kände en
dag då han föll i gråt, eller liksom sprang
i gråt för ingenting.
Men fortsätt och följ tåget fram till de två
hästskoformade borden. Krymplingarna och
fånarna sitta där redan. Nu komma de andra.
Det är darringarna, de som darra. Det är
blinkarna, de som blinka i onödan tycker man.
Det är krokingarna, som se golvet ständigt.
Om det vore mynt på golvet skulle krokingarna
genast upptäcka dem. Golvspringorna äro de
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
