Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
Han är rund och fjunskäggig som en maskros
då den fröar.
Martin går att hjälpa arbetskvinnan Lina
att duka av. De jaga ut Emanuel, som ser för
mycket på arbetskvinnan. De stänga dörren
för Emanuel. Så plocka de skålar. Och bära
dem i höga staplar ut till disk och Tyra.
Ungefär så är det och var det varje mål.
Den våren drunknade epileptikern. Av
snösmältningen och vattensvallet i skogarna, av
det föregående årets utdikning av några
myrmossar hade ån svällt upp; den var svart,
djup och hastig i mitten och med sina kanter
blommade den med kalla böljor i
fjolårsgräset. Madmarken nedanför brinken var
ställvis en sjö med snurrande vattenvirvlar. Kring
tuvorna voro små bränningar. Där gingo
lek-saksbåtarna under. Mången fick halsfluss. Det
askgrå badhuset höll på att falla för
kallströmmarna som kommo kullrande liksom i bucklor
under den gamla stenbrons dubbla valvgap,
vars mossiga läppar dröpo.
Ett och annat litet isstycke, som ännu inte
smälts till bäck och å, kom farande som ett
brev på vattnet, gick in mellan badskjulets
darrande ben och kom ut på andra sidan.
Olga var död.
Sex dagar efter påsk, då svallet nästan hade
högmärket, bykte fattighuset i källaren och
sköljde i ån. Epileptikern bar byken i korgar
till stranden. Där stod Lina och tog emot:
sköljde från bryggan. Utan att se på
epileptikern tog hon emot korgarna, som voro
buktiga undertill och liknade stora abdomen som
sutto på bryggan. Korgarna med den sköljda
och daskade tvätten satte hon till vänster om
sig. Där fick Epilepsis ta dem och forsla dem
tillbaka uppför brinken.
De bykte tre dagar. Från fattighuskällaren
flög ångan ur gluggarna och samma gluggar
släppte ryckvis ut toffelklapper, sladder och
sång. Martin sändes ner ibland för att hjälpa
till med något mellan var gång det var
ären
den eller ved. Hans närvaro på cementgolven
under bykmolnen lade sordin på
tvätterskor-nas tal. Det flöt snällare och tunnare. Om
Maria kom ner, blev det tunnare ändå. Om
Fröken Tyra kom ner, blev det om munnarna
bara ett skyggt sus.
En gång kom han in helt dold av
bykmolnen och skållvattnets slöjor. Han menade
inte alls att komma in dold, det blev bara så.
Vad han fick höra var en bränning av
kvinnoröster som på det ohöljdaste sätt talade om
nätters djup och levandets hemlighet.
Han smög sig ut ur bryggstugan och gick
upp för att fråga om ärenden.
— Så röd du är, sade Fröken Tyra. Hon
frågade om han var sjuk.
Martin gick till posten. Telefontrådarna
sjöngo vårsång, en sorgsen och djup och på
något sätt oändlig sång, kanske från
världarnas bröst långt, långt i nerver som gingo hit
genom socknar och trakter som över en evig
gitarr. Han skyndade längs stolparna som
sjöngo på sitt sätt inne i kärnorna likt
instängda körer av bin och myror eller som ett
rytande darrande stålmjöl genom pelarsåll av
sång. Allt sjöng och allt skrämde med ljuvhet.
Han ville liksom äta vinden som kom. Han
ville liksom upp i rymden — den enda,
obetvingliga sjön som gick ända till California.
På galvanbehandlade trådar sutto fåglarna,
sparvarna, i ändlöshet genom hundrade
socknar. Så började han själv sjunga liksom
stolparna, trådarna, vinden. Han sjöng på
bort-väg: posthus av tegel, på skylten det
smör-gula hornet, tigande kassör. Han sjöng på
hemväg: ålderdomshem av sten, byggt 1912.
Tyra hade fem tjänstebrev och ett brev inför
vilket hon blev hastigt röd och började ordna
sitt ordnade hår. Hon nickade säreget stum
och han gick. Så kom skymning och dagen
föste ihop de tankar den fött; samlade dem
i en fålla som sjöd.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
