Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLDERDOMSHEM AV STEN
Tredje bykdagen klockan tre, då middagen,
äten vid tolvslaget, inte längre tyngde, föll
Epilepsis från bryggan och ödet, som annars
alltid låtit honom falla på torr mark, lät honom
denna gång få sitt anfall i vattnet. Han flöt
med ett stycke men sjönk sedan fort rakt ner
med epileptiskt skärande tänder och
händerna knutna på bröstet. Lina skrek på hjälp.
Skriket for ut i alla riktningar som ett
ekerhjul med spjut, borrade sig in i nejden. Folk
rusade ner från brinken och från en liten gård
på andra sidan ån. Haltande och lytta hjon
och rödkindade bygdetosingar med fjunaktigt
tokskägg och urblekta pupiller kommo
vaggande och linkande som en hord goda troll
utför den gräsludna brinken.
Tyra kom också, med nytt förkläde från
ovan och ända ner. Brösten spände ut
förklädet liksom vinden skjuter böjan i ett segel.
Hon kom som ett vitt och skräckslaget skepp,
skyndade förbi dem alla och befallde fram
rep och linor ur badhuset. Men det var för
sent, Epilepsis var borta. De sökte i flera
timmar, mer och mer folk kom till från
bygden och doktorn stod och väntade på
stranden för att återväcka den kanske ännu ej helt
döde, ifall man fann honom. Nej.
Först dagen efter fann man Epilepsis kropp
fastkilad i kvarnluckan längre ner. Tyra gick
frysande och febrig i fattigstukorridorerna.
Hon hade förkylt sig vid sökandet. Gått ut i
vattnet till halsen. Medan tvätten torkade i den
tidiga vårvinden sänkte sig en halvt påbjuden,
halvt naturlig förstämning över fattighuset.
Den näraliggande socknens, grannsocknens,
fattighus var enklare och fattigare. På ett sätt
var det större och hade fler hjon, men det var
byggt av trä, rödmålat. Det var flatare, hade
inga våningar utan flöt ut på bredden i stället,
med sidobyggnader, vinkelhus och anslutna
flyglar. Det var alltså ett förgrenat
ålderdomshem, ett sjuarmat fattighus. Där fanns
kryckornas vrå, sjukkärlens vrå, de av sin
längtan sprängda längtarnas hörn och
dårarnas, och vemodigast — kanske — de för evigt
slutseglade gamla sjömännens hörn.
Tyra for dit för att hälsa på sin kollega, det
sjuarmat fattigas Fröken. Det var i slutet av
april. Martin hade hon tagit med sig. Han
skulle bära en del paket.
De foro tåget ett stationshåll. Det var
snöpligt kort. Innan man hunnit smaka på resan
var den slut. Tyra var förströdd och talade
inte mycket till Martin. Hennes sinne verkade
febrigt och oroligt. Hon var inte så trygg i sig
själv längre, såsom förut då hon varit tavlan.
Nu var hon som den där filmen de visat för
tjugufem öre i sockenhuset och hennes väsen
flimrade.
— Du lämnar oss i sommar, Matti, sade
hon efter en lång och fjärrögd paus. Han såg
ut genom kupérutan och märkte till sin
ledsnad att de strax voro framme. Men han blev
också plötsligt värmd och glad över att hon
kallade honom Matti — hon var den enda som
gjorde det och varje gäng blev han lika glad.
— Jaa — svarade han och blev varm i
kinderna.
— Du sköter väl dig då, så jag kan känna
mig stolt över dig.
— Jaa, Fröken Tyra.
Han slog ner ögonen, en ledsen tysning
gick honom över pannan. Han hade bara
behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha
trillat fram gråt. Han svalde. Blicken vilade
stillsam och undergiven, fäst vid hennes hand.
När hon rörde handen och ändrade läge låg
blicken utan att våga följa handen kvar på
hennes cheviotkjol. Han väntade kanske något,
fast dunkelt, väntade något av handen. Just då.
lyfte hon handen och smekte honom på
kinden. Då klang det till inom honom, något som
kanske kan kallas tacksamhet fyllde honom
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
