Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Ålderdomshem av sten. Ett romanavsnitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
som med ett tungt rus, men han vågade inte
räta upp huvudet och se på henne. Han rörde
med fingret vid sin egen bänks trä och
provade med en liten ljudstöt stämman, den var
tung att få fram. Han trodde inte att han
hade svarat på frågan och sade:
— Ja, Fröken Tyra. I detsamma greps han
av en känsla som bara kom och inte hade
namn i hans själs lilla påhittiga bok. Den
yttrade sig så att tanken var på väg att tänka:
det känns tungt att säga Fröken och som
fortsatte utan att tanken ännu hade greppet annat
än om strupen: hunger! hungrar! efter att
få slippa säga Fröken! Just då var tåget
framme, han plockade ner vad de hade i
bagagenätet och de skyndade av. Stinsen var
rödnäst; han hade inte långt kvar till
signalflaggans färg. Han såg på Tyra, granskade
henne med en kvinnoätares, en
kvinnokon-suments blick. Fröken Tyra märkte ingenting.
Hon vandrade fram i ett landskap.
Tåget hade gått igen. De gingo på en väg
i ett landskap. Pojken Martin, Fröken Tyra,
Martin och Tyra. Hon hade sagt sig vilja
bära två av paketen.
— Nej då, sade han, inget tungt, lätt och
bra. Bra väg, fortsatte han liksom för att göra
saken ännu bättre. Sedan gingo de tysta en
stund.
— Vacker dag, Matti, sade hon rätt som
det var, det blir säkert en jämn och härlig
vår, se, gräset är långt på väg och här står
hästhov.
Martin såg utåt—nedåt i gräset, ja,
hästhov!
— Vill Ty — Fröken Tyra ha ett par?
— Nej, låt dem stå! De är vackrast så.
Martin svarade:
— Ja, de är vackra, men en, bara en, Ty —
Fröken Tyra!
Han böjde sig snabbt ner och nappade en
under gång, nöp, klämde av, slet från
stjälkbottnen skaft — med — blomma.
— Liten parasoll, sade han, gul
dockparasoll. Han tyckte att det lät dumt, men ändå
var han nöjdare med det än om han sagt det
till Gertrud. Sagt till Gertrud skulle ordet ha
dröjt kvar i honom och plågat hans fåfänga.
Nu gick ordet ifrån honom och blev borta.
Hon log och leendet hade också ett plötsligt
litet skrattljud av ömhet, en plötsligt utsläppt
tusendel av en ömhet:
— Den liknar också en riktigt liten
kanta-rell, du vet dom där små nosingarna. om
hösten.
— Ja, det finns mycket vackert, sade han.
Och han kände glädje över att få säga det. Det
kunde inte mätas i öre och pärlor och kronor
i dag. Därvid kom tanken att Tyra var vacker,
men just när han sade ”Ja, det finns mycket
vackert” hade han tänkt på all världen, på
näckros och geografiens Columbia och Ob och
Jenisej, gaseller som flydde i Afrika liksom
rådjuren i Harasjö skogar ägda av Kronan.
Nu ville han säga om det. Han ville säga
om: ”Det finns mycket vackert”, och då skulle
han medan han sade det riktigt tänka sig
tavlan med Tyra främst. Om han tänkte det
riktigt med hela sig när han sade det, då
kanske hon skulle märka något; skulle kanske
märka att något särskilt var något alldeles
särskilt vackert i tavlan. Men han kunde inte
bara ge sig till att säga: ”Det finns mycket
vackert” utan vidare. Först måste hon säga
något. Kanske att hon då sade något, så att
man kunde säga det en gång till, riktigt. ”Det
finns mycket vackert.” Han väntade. De gingo
förbi några vitmålade hus. De gingo förbi en
åldrig ek som var tjock över det barkade livet
som hundradetolv tunnor. De gingo förbi en
poppel och en vacker hund som satt inramad
av hundkojans runda öppning och såg på dem
med klara, stora ögon. De gingo förbi en ås,
glest bevuxen med bokar, och i randen av åsen
var anemoner likt blå stänk längs kanten av
en åker på vilken stod en grönmålad
vatten
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
