Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jan Fridegård: Krypande liv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRYPANDE LIV
viskades, uttalas högt: Lat, oduglig och
högfärdig.
Jag stampade av mig myrorna och gick in
i den nynnande storskogen. I flera timmar
gick jag och försökte hitta på ett sätt att leva.
Men allt var lönlöst. I hela den gränslösa
världen fanns ingen annan uppgift för mig än
denna granrisanhopning.
Skäran låg på trappan och blängde
förebrående på mig när jag kom hem. Jag bad
inom mig fan anamma den med säckvävsskaft
och allt. Inne hade far letat fram en gammal
handske som skulle skydda min vänstra hand
från att rivas sönder av riset.
*
Morgonen därpå hällde mor kaffe i en
termosflaska och lade den tillsammans med
tre brödskivor och några sockerbitar i en
korg. Far sade något om alt man bör vända
alla travarna åt samma håll så såg det hela
snyggare ut. Båda såg belåtna ut men i mitt
bröst kändes det som jag nyss skulle ha sväljt
en igelkott. Jag mötte flera torpare som gick
till herrgården och de flinade menande när de
såg skäran och kaffekorgen som om de tänkt:
”Joo du, djävel.”
Jag var ursinnig på dem för deras förmåga
att arbeta så självklart. Men de kunde ju inte
veta hur jag hatade arbetskläder, verktyg och
bestämda tider.
Det var inget fel på morgonen, den var
som vanligt en behaglig blandning av
solvärme och kvardröjande nattsvalka. I
spindelväven på granriset låg daggen kvar. Jag gick
förbi en hejare till myrstack och då kom jag
ihåg att någon sagt ett visdomsord som just
kunde passa mig:
— Gå till myrorna och lär!
Jag ställde korgen ifrån mig på en stubbe
och började studera myrorna. Det var som en
krälande, brun fäll alltsammans och när jag
höll handen en aln över stacken sprutade
tusentals fina strålar upp mot den från
myrornas medfödda bakladdningsartilleri. Jag
tänkte på att myrorna för krig som
människorna fast inte med så djävulska medel.
Hade jag något att säga till om i världen så
skulle jag säga till de krigiska: ”Gå till
myrorna och lär! Slåss med de vapen
skaparen utrustat er med!”
Inte lärde jag mig något av den till synes
ändamålslöst krälande massan av myror.
I gräset såg jag visserligen en och annan
myra med ett barr, ett fluglik eller en torr
larv i käften, stretande mot pyramiden. Av
dem skulle jag väl lära mig att dra mitt strå
till stacken, att tjäna pyramiden fosterlandet.
Men varför hade ingen tagit reda på vilket
strå passade mig att bära, ett som jag kunde
dra på utan vånda.
Jag övergav myrstacken och gick upp på
ett berg som tidigare varit dolt av skog. Ett
röse från bronsåldern låg mitt på berget i en
cirkel. Jag tänkte på de män som för tretusen
år sedan dragit samman stenarna över sin
kamrats eller hövdings döda kropp. Deras
mening var att han inte skulle glömmas och
man kunde säga att de nått sin avsikt. Här
satt en varelse efter tretusen år på hans
kummel och tänkte på honom. Om de moderna,
gyllne stenarna står sig så länge, undrade jag
vidare.
Så sade mig en skamsen sveda i bröstet att
jag skulle börja arbeta.
— Strax, svarade jag och tänkte vidare:
När det fanns bara en och annan människa
vid älvarna och i skogarna var livet stort och
enkelt i dem. Allt vad de gjorde var starkt
och hårt. Grottorna, gravarna. Nu är vi
många fler och vi tillverkar idel krafs och
glitter. Förr var människan enkel och stark,
nu är hon skicklig men rolös. Teknik kallar
hon det och har infört det i sitt livs alla
dagliga funktioner. Nattliga med. Den möderne
mannen lägger ifrån sig cigarretten och
lig
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Aug 22 16:14:34 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-7/0031.html
