Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
Den dystra titeln på Brøggers bok har
ingen Spenglerpessimistisk betydelse. Brøgger
är lika litet pessimist som han är flatbottnad
framstegsoptimist. Lyckligtvis hör han inte
heller till de indifferenta — alla tiders och
länders lik i lasten. Han har tro. Jag skall
inte åta mig att fixera hans tro, så mycket
mindre som den just håller på att
utkristalliseras, utvecklas och utformas. Men så mycket
kan man med hans egna ord slå fast som att
han är förvissad om att ”den sociala
människan går under”. Det vill positivt säga att
han tror på genombrottet av en andlig
verklighet, en ny kulturform. Om den säger han
att den ”kommer att ha stora möjligheter att
realisera den kristna mentaliteten”.
3.
Det händer mig då och då i trötta
ögonblick, att jag tycker att vår tids litterära
storproduktion är det ohyggligaste av alla
fenomen. Oavlåtligt välla nya böcker fram på
marknaden. Det har blivit omöjligt för en
enda människa att läsa det väsentligaste av
det som skrives enbart här i Skandinavien.
Och tittar man litet i till exempel engelska
och amerikanska litteraturtidskrifter, blir man
vimmelkantig, det verkar som en alltför lång
meny, en sådan som våra förfäder föråto sig
på — man blir mätt innan man börjar. Och
har man som jag inte någon förmåga att
rönt-genfotografera böcker, står man där alldeles
rådlös, och högen av olästa böcker växer och
växer.
Givetvis kan man låta bli att ta fenomenet
särskilt högtidligt. Man vet ju att det allra
mesta strax är glömt och inte heller gör
anspråk på annat än att vara litterära
industriprodukter, som ta försäljningschanserna
på marknaden. Men i så fall får man lov att
betrakta litteraturen som en vara, och det
kommer man sig inte riktigt för med.
Publiken kan man inte förebrå något. Tvärtom,
den är rörande trofast, den spanar öppet och
beredvilligt efter värden, och hur man än
försöker industrialisera dess smak, så lyckas
det inte riktigt. Den anser fortfarande, att
det är diktningens uppgift att göra livet
rikare på mänsklig förståelse, justera värden,
visa vägen.
Den farligaste och mest förkastliga
diktningen är den som ovederhäftigt skönmålar
livet och förfuskar problemen. Ingen tid
undgår den, men ingen tid har större anledning
att vara på sin vakt mot den än vår. Man får
icke förtröttas i att inpränta, att det bara är
en oförfärad, öppen kunskap om verkligheten
som förmår erövra varaktiga värden såväl åt
diktningen som åt livet.
Men lika säkert är det, att den diktning,
som med makaber förälskelse frossar i
destruktion och upplösning är direkt motbjudande,
hur talangfull den än kan vara. Jag menar
inte att det skall vara någon diktare förbjudet
att ha den mest förmörkat hopplösa syn på
människorna och möjligheterna i denna värld,
men jag menar att det är moraliskt
försvarligt att kräva, att han inte skall glädjas åt sin
egen hopplöshet, vara förtjust över sina egna
makabra avslöjanden och känna sig stolt när
han kan öka desperationen. Människans
vanmakt och nöd, mänsklighetens förvirring och
förtvivlan är under inga omständigheter något
glädjande faktum, och den diktare som sitter
i förnäm isolation och skildrar det hela med
vällust och till på köpet begär samma stackars
människors beundran är i varje fall för mig
något vederstyggligt.
Både löjligt och motbjudande är det
intellektuella högmod, som yttrar sig i att
upphöjda betraktare sitta och nedgöra
människorna för deras eviga dumhet. Å, de äro
så dumma! Någonting så idiotiskt som
människorna! Jag minns att jag i min tidigaste
ungdom besökte en gammal nordisk mästare,
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
