Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN HESSE
dessa ting. Germaniens kristnande, som av
Wahl endast uppfattas som ett verk av
hand-lingsdugliga och samvetslösa präster, ter sig
här helt annorlunda. Och detta verk är icke
bara en katoliks utan samtidigt en god europés
bekännelse. Som den västerländska idéns och
kulturens kärna och substans ser han den
humanism, som kristendomen övertog i arv
från antiken, och han kallar den den
europeiska kulturens fundament från grekerna till
våra dagar. På ett tilltalande sätt skiljer sig
Steinbüchel, som är professor i Giessen, även
från många andra katolska författare genom
det lugna och erkännsamma sätt, på vilket han
kan tala om högtstående motståndare; han
tillhör inte de skribenter, som bli röda i ansiktet
och börja tjuta, så fort de måste uttala namnen
Luther, Kant och Nietzsche.
I år firades åttahundraårsminnet av den
judiske skolastikern Maimonides, en av judisk
historias stolta gestalter, av betydelse även för
den kristna skolastiken, ty det var tack vare
honom som man på nytt började på allvar
studera Aristoteles. Till detta jubileum ha
utkommit många skrifter, och bland dem
rekommenderar jag två: A. Heschels enkla biografi
”Maimonides” (E. Reiss förlag, Berlin) och
Fr. Bambergers ”System des Maimonides”
(Schockens förlag). I Heschels bok finner
läsaren en skildring av Maimonides’ liv och
en populär framställning av hans tid och
miljö — den spanska judendomen vid
tidpunkten för dess största kulturella blomstring
och de börjande förföljelserna. Bambergers
bok är lärd; den kan endast intressera läsare,
som förut ha studerat ämnet.
Man må inte förvåna sig över att i mina
krönikor de kritiska böckerna äro minst lika
väl företrädda som de skönlitterära. Den
filosofiska analysen och det historiska
perspektivet behövas i våra dagar likaväl som den
skönlitterära avspänningen. Och en stor del
av den nuvarande ”skönlitterära”
produktio
nen i Tyskland är präglad av tillfälliga
konjunkturer och kan inte tas på allvar.
Konjunkturerna äro för övrigt bedrägliga; de
förläggare, som utsända alla våra bonderomaner,
göra till exempel alls inga lysande affärer.
Med den nya parollen ”Blut und Boden”
tycktes det, som om tiden skulle vara inne för
ett erkännande av några böcker av rang, som
hittills faktiskt med orätt ha försummats —
jag nämner bara namnen Paul Ernst och Emil
Strauss — men den officiella kritiken visade
sig vara helt förvirrad och utan sunda
instinkter, och många verk av diktare, som,
såvitt man kan döma, skulle ha kunnat vara
högst nyttiga för den stora revolutionen i
landet, ha aldrig aktualiserats.
Trots detta är alltjämt en gren på diktens
gamla träd grön. I den unga tyska litteraturen
finns sålunda en robust men ändå sensitiv
bondeson från de trakter, där Inn bildar gräns
mellan Bayern och Österrike. Han heter
Richard Billinger och började med underbara
dikter, några dramatiska försök och en mycket
kraftfull och originell roman ”Die Asche des
Fegefeuers”/ (Müller und Langen). Jag hade
då — för tre år sedan — redan läst Billingers
dikter, och på mig gjorde detta hans första
prosaförsök ett utomordentligt starkt intryck.
Det var, som om på gatan i en av våra städer
plötsligt skulle ha kommit en ung jätte, en
ung faun eller centaur — skrattande,
överflödande av kraft och glädje, utan att alls
själv ana, hur främmande och fientliga dessa
gator, hus och stadsmänniskor måste bli mot
honom. Sjungande drog denna unga
skogs-människa in med löv i håret, halm i fällen,
och sjungande grep han det tyska språket, som
om han just hade fått det till skänks och skulle
vara den förste som blåste sina melodier på
det vackra instrumentet. Billinger berättade i
boken om sin barndom och ungdom, och den
var full av religion, både god och dålig, av
tro och övertro, den var på samma gång
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
