Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - K. G. Ossiannilsson, Ensam, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
K. G. Ossiannilssons
nya dikter
K. G. Ossiannilsson: Ensam. Bonniers.
4: 50.
Säkert kommer jag aldrig att glömma det
överväldigande intryck som Ossiannilssons
ungdomspoesi, framför allt diktsamlingen
”Örnar”, utövade på min tolv- eller
tretton-åriga själ. Den inbrytande pubertetens
vårrymd gav förvisso den rätta akustiken åt en
verskonst, sa full av upprorssignaler och
festlig majblåst, tjusande med aldrig hörda
klanger av rytmisk vitalitet och en rimlek av
piskande energi. Det unga sinnet kände sig
alltigenom kongenialt med den radikalism
som här fick lika förtrollande som lättfattliga
uttryck, det upptäckte ingen klyfta mellan
de socialistiska kampsångerna och skaldens
hjälte- och övermänniskodyrkan, det berusade
sig med alla de främmande rimordens
krevader och stegrade sig vällustigt vid blotta ljudet
av ordet ”revolt”. Arbetarrörelsen var ung på
den tiden, de röda parollerna oförbrukade, de
röda fanorna tolkades ännu som sannskyldiga
frihetssymboler och bildade den effektfullt
flammande bakgrunden för Ossiannilssons
spartakusgestalt. Det var en epok, vars
aningslösa entusiasm väl motsvarade den
begynnande pubertetens känsloläge, och som fick
sitt klassiska nedslag i Ossiannilssons lyrik.
Det kan icke råda något tvivel därom att
Ossiannilssons väsentliga och förblivande
litterära insats tillhör hans ungdom. Ty det var
då han mötte en tidssituation, som tycktes
enkom skapad just för hans speciella talang
och temperament. Tiden närmast efter
sekelskiftet gav honom uppenbarligen både den
adekvata stimulansen och det gehör som en
poet av hans utåtvända kynne svårligen kunde
undvara. Därför lyckades det honom också att
skapa en hel rad av verkligt representativa
dikter, som litteraturhistorien aldrig kan gå
förbi. Dessa dikter äga (oavsett den poetiska
glansen ) ett osedvanligt dokumentariskt värde,
de aktualisera mycket viktiga, av den samtida
dikten annars ganska förbisedda sidor av en
nu försvunnen epok, av en känsloart och ett
tänkesätt, vilka aldrig återkomma.
De dikter som Ossiannilsson, efter en lång
tystnad, nu äntligen utgivit ha mycket få
beröringspunkter med hans tidiga års. Vad
man igenkänner är vissa tonfall, vissa
rytmiska figurer, men den forne
barrikadsångaren är nu en konservativ och resignerad man,
som drömmande ser tillbaka, icke mot sin
revolutionära förtid, utan mot barndomsårens
ännu avlägsnare och vida harmlösare skede,
”när far och mor de sjöngo vid pärlande
klaver”, och när man läste ”Runeberg och
Bremer och Flygare-Carlén” vid aftonlampan.
Det finnes i denna samling många dikter av
en stilla melankoli, som griper och värmer,
men det finnes ingen enda utmanande fanfar,
och den tidskritik som ingalunda saknas har
ett gammalmodigt och konventionellt tycke.
Märkligt nog föra Ossiannilssons nya dikter
tanken till Wirsén och signaturerna. Något av
sjuttiotalets livsbelysning vilar över den
tanke-och skönhetsvärld där hans sympati dväljes
och dit hans längtan söker sig. Vackra äro
många av dessa poesier; de ha stundom ett
levande vibrato, som var den unge diktaren
främmande, en manlig bröstton, som
förmedlar ett annat psykologiskt perspektiv än
bildstormarens betydligt glansfullare poetiska
retorik. Lidande och förluster, desillusion och
främlingskänsla utgöra diktsamlingens
hemliga resonansbotten. En ton av ödmjukhet
ljuder med i det fulla ackordet och blandar
sig gärna med tacksamheten över livets gåva.
Ossiannilsson har länge intagit en ställning,
som i sin undanskymdhet kontrasterar mot
hans ungdoms framskjutna position. Det är
att hoppas, att de nya dikterna skola komma
den litterära publiken att erinra sig en poet,
som i högre grad än de flesta andra lyriker en
gång haft tidens öra. Den nya generation åter
som just nu står i rampljuset kan möjligen
ha nytta av att begrunda de sköna ord med
vilka Ossiannilsson avslutar sin diktsamling:
Det är så världens vandring, all världen går i ring.
Nu sjunga våra unga, vad anden i dem väckt.
Vi räcka dem vår fackla, och med ett festligt sving
de svinga den, som flamman om jord och himmel
räckt.
De låtar de berömma
skall världen också glömma.
Än sen — all sång som tänder
och sång som tänt bli fränder.
Syns tiden än så torftig och trött och utan fläkt,
på var tid klappar käckt
i purpur eller trasor en sjungande släkt.
Bertil Malmberg
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
