Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ragnar Josephson, Nationalism och humanism, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Nationalism och
humanism
Ragnar Josephson: Nationalism och
humanism. Bonniers. 6: 50.
Ragnar Josephsons essaysamling
”Nationalism och humanism” är en utomordentligt
sund och stimulerande läsning i en tid, som
väl kan sägas lida av andlig ohälsa. Man
önskar den många läsare, först och främst
bland alla vänner av svensk kultur, därnäst
bland dessa de sista dagarnas heliga, de
rastroende. Sällan har man läst en bok, där
dagens stora problem, nationalism eller
internationalism, tagits upp till en så klok
behandling. Det var heller inte i går, som någon
skrev med sådan fin kunnighet och sådan
varm, kärleksfull förståelse om vårä
nationella kulturvärden som den judiske
professorn i konsthistoria vid Lunds universitet. Och
det är att märka, att ehuru boken utkommit
i en mycket läglig stund, så är den icke
skriven i opportunitetssyfte. Essayerna i denna
bok äro tillkomna som tal och tidningsartiklar
under en tidrymd, som sträcker sig långt
tillbaka före den nuvarande kulturkrisen. Själva
titelessayen är den enda, som är signerad
1935. Den utgör sammanfattningen av en
organiskt framvuxen åskådning, som får sin
detaljtillämpning i de övriga essayerna.
Nationalism och humanism äro i Ragnar
Josephsons uppfattning icke stridiga
åskådningar utan syskonbegrepp. De tillhöra, skulle
man kunna säga, ett Janushuvud, vars ena
ansikte blickar utåt mot världen och vars
andra blickar inåt mot det egna landet. Att
skilja dem åt låter sig icke göra, såväl den
ensidiga internationalismen som den ensidiga
nationalismen bära fröet till sin egen
undergång inom sig. Å andra sidan kan det med
otaliga exempel påvisas, att den mänskliga
odlingen vunnit sina vackraste skördar just
genom ett samarbete mellan nationellt och
utländskt. Sin åskådning har Josephson
summerat i följande trosbekännelse: ”Den
humanism, som saknar rot i en nationell kultur,
vissnar ned. Blir den en kulturoptimism utan
fäste i nationernas och folkens verkligheter,
blir den maktlös. Den måste erkänna de
väl
diga krafter, som röra sig i folkdjupen, den
måste erkänna motsatserna, individualiteterna,
egenarterna, ja, lidelserna i de olika
nationernas liv och väsen. Den får icke skrämmas av
mångfalden och brokigheten och med en
personlig ideologi söka förneka eller förinta
dessa. Den skall förgäves söka skapa
nationerna efter något visst förnuftets beläte. Dess
plikt är däremot att förklara folken för
varandra och att försonas med varandra. Den
skall visa det enhetliga och det gemensamt
mänskliga i det oliktskapta. De olika
europeiska nationalkulturerna måste växa efter
sina egna villkor. Humanismen kan visa dem,
att de innerligt behöva varandra och att de
växa under en gemensam himmel.” Det är
icke någon ny och revolutionerande syn, som
här utsäges. Den har tidigare fått bevingade
uttryck, bland andra av de två diktare, som
vore de värdigaste representanterna i ett
tidlöst nationernas förbund, Tegnér och
Hei-denstam. Tegnérs nationellt inspirerade dikt
klingar mot en resonansbotten av europeiskt
medvetande, och Heidenstam hade aldrig
blivit Folkungarnas och Karolinernas skald,
om han icke haft sina vallfarts- och
vandringsår. Josephson kompletterar i sin
inled-ningsessay dessa exempel på bur
nationalmed-vetandet befruktas och förädlas genom
kontakten med det främmande. Han nämner
Dürer, som blev den han blev först efter sin
italienska resa, han nämner Elias Martin, som
upptäckte det svenska landskapslynnet först
sedan han målat i England, han nämner
slutligen Ernst Josephson, parisermålaren och
juden, som i den nordiska mytologiens
strömkarl fann den innerligaste symbolen för sitt
tragiska konstnärstemperament.
Ragnar Josephson är mönstret på en god
humanist även däruti att han förstått att
undvika den för vetenskapsmannen så nära till
hands liggande specialiseringen. Han är lika
förtrogen med alla grenar av svensk kultur.
Men det är givetvis på den bildande konstens
område, som han helst rör sig och där han
gjort sina självständigaste iakttagelser. I
uppsatsen om ”Det svenska Rom” påvisar han
med stor skarpsinnighet hur klassiskt och
germanskt i svensk arkitektur, delvis också i
Sergels skulptur, ingått förening i en särskild
stil, som även om den icke uppfunnit några
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
