Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ragnar Josephson, Nationalism och humanism, anmäld av Georg Svensson - Sven Stolpe, Det svenska geniet, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
egna former dock till sitt väsen är något
specifikt svenskt. Vi finna denna nordiska
romar-stil först och främst hos Tessin, som med
Stockholms slott skaffade den av fransk och
tysk barockstil hårt ansatta romerska stilen
ett sista fäste, som var så starkt, att det till
och med förmådde att företaga erövringar:
såväl i Danmark som i Tyskland uppstår vid
sjuttonhundratalets början en regress i
stilutvecklingen tillbaka mot stram
monumentalitet, som icke kan förklaras utan Tessin.
Det är stormakten Sveriges sista erövringståg.
Här hemma har denna impuls, som står i
relation till något i svenskt kynne, aldrig helt
upphört. Under hela sjuttonhundratalet och
genom nyantiken förnimmes denna strävan
efter stolt enkelhet och solid monumentalitet.
Klassiskt och germanskt förenas alltså i
Tessins arkitektur, men det germanska är
här något omedvetet, en återhållsamhet vid
användningen av de lånade formerna. I den
sinnrika motivundersökningen ”Balders
tempel” belyser Josephson samma växelverkan
från en annan vinkel. Genom en analys av
några fantasibyggnader, som återfinnas bland
annat i Atterboms ”Lycksalighetens ö” och
Tegnérs ”Fritjofs saga”, visar författaren, hur
nordbon, när han åt sig vill skapa ett eget,
nationellt byggnadsideal, oundgängligen
kommer åter till de klassiska formerna. I den
nordiska humanismen ingår alltid denna längtan
till Medelhavsländerna, detta behov att
komplettera och balansera nordisk styrka med
Söderns skönhet. Det typiska exemplet på
denna speciellt nordiska romantik är
Stockholms stadshus. Här har diktarnas
fantasivärld fått sitt festliga och överdådiga uttryck
i verkligheten. Stadshuset är en nordisk
önskedröm i sten. Det är också det bestående
monumentet över nittiotalet, då konstnärer och
diktare med skissblocken och
anteckningsböckerna fulla av utländska reseintryck
samlades till den hittills rikaste nationella
manifestationen i den svenska kulturens historia.
Och säkert den sista, tillägger kanske någon.
Utvecklingen har sedan dess, i synnerhet på
konstens område, gått mot en
internationalism, som buren på en fulländad tekniks
vingar verkat effektivare och snabbare än
någonsin förr. Josephson välkomnar denna
internationalism, men han kan inte låta bli
att betrakta den med historikerns ögon. Hans
tro på traditionens makt och värde är
orubbad, och han är övertygad om att även den
moderna konsten och arkitekturen småningom
skola differentieras efter nationaliteter.
”Nationalism och humanism” avslutas med
korta karakteristiker av ”Fem svenska målare”
och ”Nio nordiska män”. Bland de förra är
särskilt porträttet av Ivar Arosenius utfört
med ypperlig karakterisering och påtaglig
ingivelse. Även de svenska sidorna i Carl
Wilhelmsons konstnärskap äro uttrycksfullt
framhävda; Det är i dessa småartiklar som
Josephson bäst visar vilken god psykolog och
medmänniska han är. Han har ett betydligt
hovsammare sätt att handskas med konstverk
än konsthistoriker i allmänhet. Visserligen är
han angelägen att utröna influenser och
stilsammanhang, men det viktigaste
sammanhanget är för honom dock alltid till sist det,
som finns mellan konstnären och verket. ”Nio
nordiska män” är ett vältalighetsprov, präglat
av stundens högtidlighet. Det är möjligt, att
denna ståtliga parad av män, som tillhörde
världen likafullt som Norden, skulle ha tett
sig ännu ståtligare, om den språkliga regien
inte varit fullt så påkostad. Men dock, hur
många svenska författare i denna stund skulle
kunna inta en så retorisk attityd — och bära
upp den? Det är tydligen inte bara en god
humanist och en sann patriot utan även en
betydande författare, som skrivit denna bok.
Georg Svensson
Det svenska geniet
Sven Stolpe: Det svenska geniet.
Bonniers. 5: 75.
Sven Stolpes nya bok, ”Det svenska geniet”,
är inte att jämföra med hans tidigare, ”Den
kristna falangen” (vilken handlar om franska
katoliker och är en synnerligen läsvärd
essaysamling), men den är ändå av intresse, därför
att den är ett av de många beläggen — och
inte det minst klara — på den andliga typ
som författaren representerar. Ett par av
uppsatserna äro föredrag, och detta kan man, om
man så vill, ta fasta på, ty Sven Stolpe är
framför allt talare. Som sådan är han en av
de bästa jag hört, säkert överlägsen alla andra
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
