Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Stolpe, Det svenska geniet, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
inom den yngre generationen i Sverige. Hans
skrivna saker äro, ur konstnärlig synpunkt,
inte så anmärkningsvärda: något behov av
att finna den fullviktiga frasen och det
innehållsrika uttrycket märker man knappast, och
det hela kan ibland göra intryck av en
visserligen klar och lättflytande normalprosa (här
bör dock understrykas att Stolpe, genom sin
förmåga att helt gå upp i saker och ting, kan
vara en ypperlig berättare. Se till exempel
hans historia om sitt sammanträffande med
Hjalmar Bergman i den sista boken.) Hans
uppsatser äro faktiskt inte avsedda att läsas
utan att höras. Så snart han kommit upp i
talarstolen, är han i stånd att utveckla högt
drivna artistiska färdigheter, uppträdande
med naturlig auktoritet, talande med full
ledighet och fängslande sina åhörare genom
klarhet och kraft. Här sitter han inne med en
kunskap om yrket, en teknisk kunskap, som
många torde ha skäl att avundas honom: han
vet hur saker och ting skola sägas, och han
äger en medfödd talang att säga dem.
För det andra är han journalist, levande
i aktualiteter, färdig att ställa upp i varje
boxningsring där det finns utsikter att få dra
till med en svepande kindpust, rörande sig i
en stimulerande atmosfär av idéer, trycksvärta
och polemik, bejublande eller bekämpande
varje standar som visar sig, och ibland
uppförande ett slags privat krigsdans, om vilken
man egentligen endast vet att den är ett
uttryck för mycken naturlig livaktighet. Hans
intellektuella receptivitet är förvånande, rätt
osvensk i sin aldrig tillfredsställda aptit, och
skulle han i mångas ögon ibland vara väl
snabb av sig, så är det ju ett ur journalistisk
synpunkt förlåtligt fel. Han har sinne för det
överraskande, och det är ingen fara att det
kommer att bli tyst och stilla omkring honom.
Han har alltid haft en mycket stor
förmåga att reta folk, och nekas kan väl heller
inte att han åtminstone i yngre och hetsigare
år kommit mycken rättmätig vrede åstad. Men
det tycks dock orättvist att, som ibland sker,
se bort såväl från hans stora begåvning som
från den djupa inre oro, vars äkthet man väl
knappast tar fel på, låt vara att den kan
framträda på olika sätt. Han är verkligen en
sökare, driven av begär alt få närma sig
sanningen och klarheten; och det tycks som om
hans otåliga hunger inte skulle representera
något likgiltigt värde. Om han är ojämn som
författare och inte alltid i nivå med sig själv,
så beror detta kanske på, att det tydligen så
ofta varit honom svårt att betrakta människor
och förhållanden med någorlunda lidelsefri
blick: han har lätt att råka in i ett antipatiskt
sinnestillstånd, där den ena överdriften
omedvetet ger den andra och personen blir
viktigare än saken. För en man med hans starka
självhävdelse lurar ibland också den faran,
att Mohammed, förkunnaren, kan bli av större
betydelse än Allah, guden.
I den sista boken komma hans egentliga
intressen på nytt till synes: han är oberörd av
den litteratur som inte utgör eller kan tas till
anledning för ett inlägg i idédebatten.
Människoskildring i sig själv torde knappast
fängsla honom, utan mer förefalla honom som
dött psykologiserande, och lyrik torde heller
inte vara att räkna till det som han inte,
i värsta fall, kunde avvara. Men filosofi och
religion äro verkligen saker som angå honom,
han är passionerat upptagen av dem, och det
allra mesta han skriver har sina relationer —
tydliga eller mindre tydliga — till de tvenne
stora, centrala ämnena.
”Det svenska geniet” — som fått sin titel
efter ett föredrag om Geijer och Söderblom,
vilka två personligheter författaren söker
parallellisera — består i huvudsak av två
grupper artiklar: den ena behandlande kristet
orienterade författare och den andra moderna
primitivister. Vad man kan invända mot
boken — och det har redan blivit invänt —
är att den, ur idésynpunkt sett, lider av en
viss brist på sammanhang: trots all skicklig
dialektik kan Stolpe knappast få oss att
blunda för att den markerat kristna
uppfattningen i essayer som dem om Manfred
Björk-quist och Sven Lidman inte riktigt stämmer
med vad han skriver om Eyvind Johnson,
Harry Martinson och Agnes von
Krusen-stjerna. Förklaringen är naturligtvis att Stolpe
attraherats av två diametralt motsatta
tankekretsar och gjort ett skarpsinnigt — men.
såvitt anmälaren förstår, hopplöst — försök
att få dem att inte svära mot varandra. Men
om det alltså råder en viss logisk inkongruens
i boken, så är detta, mänskligt sett, inte
oförklarligt: var och en av oss har benägenhet
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
