Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Stolpe, Det svenska geniet, anmäld av Gösta Attorps - Tora Sandström, En psykoanalytisk kvinnostudie. Ernst Ahlgren — Victoria Benedictsson, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
för fler läror och ståndpunkter än en, hur
skilj aktliga och inbördes oförenliga de än må
te sig; vi säga, de flesta av oss, vårt både—
och, och det är endast vår uraktlåtenhet och
motvilja att söka fixera någon alltid gällande
inställning som kommer det dubbelbottnade
hos oss att synas som någonting naturligt,
vilket det ju också är. Vi nöja oss, med andra
ord, med ett slags mänskligt sammanhang, då
Stolpe strävar att prestera även en obruten
logik. Detta är svårt för alla och kanske
särskilt för honom.
Om man, som undertecknad, är av olika
uppfattning mot Stolpe i fråga om en rad av
dennes omdömen, skulle det ta alldeles för
stor plats att i detalj anmäla boken. På en
punkt skulle jag möjligen vilja göra en
bestämd gensaga: Martinson är säkert den
bästa visuella begåvning som framträtt bland
de yngre författarna, men ingen bör
uppmuntras att skriva så, att resultatet liknar de
värsta isländska skaldedikterna eller rättare
sagt parodier på dem och deras kenningar.
Det kan nog, skulle man vilja säga inför
Stolpes uppsats, vara farligt med
fetisch-dyrkan: både för dyrkaren och den dyrkade.
Bland det intressantaste i samlingen skulle
man slutligen vilja framhäva vad Stolpe
skriver om Söderblom och Björkquist,
uppsatser som man gärna skulle velat ha ännu
längre. Gösta Attorps
Ernst Ahlgren
ännu en gång
Tora Sandström: En psykoanalytisk
kvinnostudie. Ernst Ahlgren — Victoria
Benedictsson. Bormiers. 6: 50.
Ernst Ahlgrens tragiska och patetiska gestalt
tycks inte upphöra att utöva en enastående
dragningskraft på forskningen och kritiken.
Efter Sten Linders lika glänsande som
inträngande avhandling, efter Victor Svanbergs
genetiska studie över ”Fru Marianne” har nu
följt en diger volym, som har till författare
en utövande psykoanalytiker, fil. lic. Tora
Sandström.
För en troende Freudlärjunge har problemet
Ernst Ahlgren tvivelsutan varit en intressant
nöt att knäcka. Resultatet har också blivit en
ganska klok och behaglig bok, som väl inte
bjuder på några stora eller sensationella
nyheter, men som vittnar om ingående och
djup förtrogenhet med det överväldigande
rika stoffet och ett omdöme, som naturligtvis
iklätt sig den psykoanalytiska sektens
irriterande terminologi men likväl förblivit
övervägande måttfullt och oförvillat.
Trosvissheten tar sig uttryck bland annat i de citat
från Freud och andra kyrkofäder, varmed
doktor Sandström interfolierat sin analys;
likt bibelord få de utgöra beläggen på
riktig-hetén av hennes teser! Även andra små
löjligheter kan hon en eller annan gång göra
sig skyldig till. Då Victoria Benedictsson
väntade sitt andra barn, försökte hon som bekant
att svälta ihjäl sig. Doktor Sandström återför
detta på vad hon kallar orala ( = till munnen
hörande) symtom och förklarar, att den orala
regionen var konstitutionellt överbetonad hos
Ernst Ahlgren. Dylikt abrakadabra är ju bara
ägnat att misskreditera det psykoanalytiska
betraktelsesättet. Ä andra sidan är det ofta
allmänt kända och erkända psykologiska
realiteter, som täckas av de krångliga
termerna. Då doktor Sandström utlägger och
belyser Ernst Ahlgrens exhibitionism, är det
sålunda intet nytt hon påpekar men väl något
riktigt och sant, och detsamma gäller
åtskilliga av bokens sidor.
I fråga om det rent litteraturhistoriska kan
författarinnan, som rimligt är, göra smärre
förbiseenden. Hon berättar till exempel (sid.
131), att Ernst Ahlgren under sommaren och
hösten 1887 ville göra sig nyttig för Georg
Brändes bland annat genom att försöka
placera hans ”Grundtvigsartiklar” i någon svensk
tidning. Den icke initierade läsaren får lätt
det intrycket, att det rörde sig om några
neutrala artiklar om diktaren och
folkhögskole-mannen N. F. S. Grundtvig, men i själva
verket var det frågan om Brändes’
uppseendeväckande stridsartiklar i sedlighetsfrågan,
riktade mot den danska sedlighetstanten
Elisabeth Grundtvig. Saken är inte så oviktig, ty
den tyder på, att Ernst Ahlgren ännu vid
denna tid stått mindre avvisande till Brändes’
uppfattning på detta område än vad hon kom
att göra senare, då den personliga
erfarenheten givit henne klarhet.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
