Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tora Sandström, En psykoanalytisk kvinnostudie. Ernst Ahlgren — Victoria Benedictsson, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
I huvudsak är emellertid doktor
Sandströms analys av Ernst Ahlgrens själsliv
mycket övertygande, särskilt i vad det gäller
den psykiska inställning hos
undersöknings-föremålet, som hon med en avskyvärd term
benämner hennes ”narcism”, vilket väl
närmast får anses liktydigt med en onaturligt
stegrad självupptagenhet, en starkt
känslobetonad inriktning på det egna jaget med ty
åtföljande oförmåga av självförglömmelse, av
full hängivelse åt en människa. Då Ernst
Ahlgrens omsorger om sin klädsel och den yttre
effekt hon åstadkom på sin omgivning
betraktas som ett utslag av denna inställning, är det
säkerligen en av analytikerns överdrifter, ty
i så fall vore väl kvinnokönets stora flertal
hemfallet åt ”narcism”. Men man förstår hur
denna mentalitet växte fram ur den djupa
känslobesvikelsen i förhållandet till
föräldrarna, som inte skänkte henne den kärlek hon
så lidelsefullt eftertraktade och som sedan
genom sitt veto stäckte hennes
konstnärsdröm-mar. Äktenskapet med den prosaiske och
tjuguåtta år äldre postmästaren ingicks som
en protest mot föräldrarna och blev
naturligtvis grymt olyckligt. Christian Benedictsson
var på intet sätt det alter ego, den idealbild
av hennes eget jag, som den egocentriska
Ernst Ahlgren sökte i mannen. Därtill kom
den fruktansvärda chock som upplevelsen av
äktenskapets fysiska sida blev för henne. För
vår tid ter sig ju hennes okunnighet på detta
område upprörande och grotesk, men den
måste sättas i samband med den tidens
kvinnliga uppfostran, vari den ingick som ett led.
Dock måste man ge doktor Sandström rätt i,
att denna bristande kännedom om släktets liv
likväl är förvånande hos en ung flicka som
vuxit upp på en lantgård. Alltnog, som mogen
författarinna kunde Ernst Ahlgren med Ellen
Key teoretiskt acceptera kärlekens natursida
och kvinnans sinnlighet. Men åsikterna göra
inte människan, och i hennes undermedvetna
var och förblev det sexuella skuldbelagt,
något halvt skamligt och neddragande, som
kvinnan underkastade sig mot priset av den
manliga partens livsvariga trohet, men också
blott då. Förknippad härmed var hennes
hyperkänsliga stolthet, hennes sjukliga rädsla
för att ge utan att få minst lika mycket
tillbaka — även detta ett utslag av hennes
”nar
cism”. Det är svårt att bestrida riktigheten av
doktor Sandströms mening: Ernst Ahlgren
var inte mäktig en full och oberäknande
hängivelse åt en man, och själv ville hon inte
älskas som kvinna utan som personlighet.
Bibelordet, att blott den som ger ut sitt liv
skall vinna det, står som ett flammande mene
tekel över hennes tragiska livsöde.
Ernst Ahlgrens motvilja mot att bli älskad
som kvinna hänger samman med det
kvinno-förakt, som fadern inympat på henne, och
med hennes uppgående i arbetet, som för
henne blir det högsta och viktigaste, för
vilket allt annat hänsynslöst skjutes åt sidan.
Här får man nog räkna med en medfödd
och oemotståndlig konstnärsdrift, som doktor
Sandström synes mig förbise eller
underskatta, men säkerligen har självhävdelsen
också varit av oerhörd betydelse. Genom
arbetet blir Ernst Ahlgren mannens jämlike
och överkompenserar den
mindervärdighets-känsla hon hyser i sin egenskap av kvinna,
genom arbetet hämnas hon, direkt och indirekt,
lidna oförrätter och förödmjukelser, i arbetet
förverkligar hon sitt ideal jag, sublimerar sin
”narcism”, arbetet blir formen för den
intellektualiserade gemenskap med mannen, som är
den énda hon verkligen är mäktig. Den man,
hon drömmer om, skulle bli ett medel till
hennes egen- fulländning; hon skulle genom
honom bli i stånd att ge sitt bästa i arbetet.
Och att fortleva i sitt arbete var Ernst
Ahlgrens högsta strävan, riktpunkten för hennes
”narcism”. Hon nådde målet på bekostnad
av vad som kallas ”lycka”, men det skedde
inte helt utan beräkning.
Det är mot bakgrunden av den själsliga
inriktning som här i korthet skisserats man
måste betrakta Ernst Ahlgrens mångomskrivna
förbindelse med Georg Brändes och dess
tragiska utgång. Och därvidlag har doktor
Sandström verkligen både nya och välgörande
kloka och riktiga saker att säga. Den som i
likhet med henne tagit del av Ernst Ahlgrens
originalbrev till Brändes har länge varit på
det klara med det grovt ensidiga och orättvisa
i att, som oftast skett, Brändes framställes
som den kalle och hjärtlöse förföraren och
Ernst Ahlgren som det oskyldiga offret, den
osjälviskt och hängivet älskande kvinnan, som
gick i döden för sin kärleks skull. Bilden är
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
