Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tora Sandström, En psykoanalytisk kvinnostudie. Ernst Ahlgren — Victoria Benedictsson, anmäld av Holger Ahlenius - Sven Barthel, Kust, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
falsk som ett oljetryck, och doktor Sandström
har förlänat den ett helt annat utseende. Av
vad som tidigare sagts i denna artikel torde
framgå, hur halv och hur hämmad Ernst
Ahl-gren var som kvinna, hur mycken beräkning
och själviskhet som låg bakom hennes
avsiktliga närmande till Brändes. Därtill kom vad
Olle Holmberg träffande kallat ”den födde
skriftställarens ekonomiska imperativ att inte
försitta en upplevelse”. Doktor Sandström
har också observerat, att just det sistnämnda
blev det första allvarliga konfliktämnet
mellan Ernst Ahlgren och Brändes. Hon förde
som bekant de ’noggrannaste anteckningar
över deras samvaro och underkastade både
hans och sina egna känslor och stämningar
en minutiös analys, trädde upp dem på nålar
för att utnyttja dem litterärt. Då hon tog sig
för att visa dessa anteckningar för Brändes,
kan man knappast förtänka honom, att han
fick en chock, varifrån han troligen aldrig
hämtade sig riktigt. Doktor Sandström har
säkerligen också rätt i, att han själv
uttryckligen varnat henne för den flyktighet, som var
hans svaghet som man och varom han själv
var medveten. Om man vidare erinrar sig, att
Ernst Ahlgren hyste en panisk skräck för att
ge mer än hon mottog, att för henne den
kroppsliga hängivelsen var något
mindervärdigt, att Brändes absolut inte var hågad eller
i stånd att betala det pris därför som hon
hoppats på och begärde, livsvarig trohet och
litterärt kamratskap såsom hennes manliga
alter ego, så inser man redan härav, varför
självmordet blev hennes enda utväg.
”Upptäckten att vad hon hela tiden fruktat inte
längre går att förneka, att hon givit sig åt
en ovärdig, att hon varit ett tidsfördriv, måste
leda till en katastrof”, skriver doktor
Sandström sammanfattande (sid. 154), men hon
stannar inte vid detta utan fördjupar
ytterligare sin analys: ”Hon måste förhindra den
ännu mer förödmjukande upptäckten att
hennes egen känsla inte varit äkta, att hon inte
älskat honom över allting, att andra motiv
legat bakom hennes önskan att vinna honom
— hon måste försvara sig främst mot sig
själv, mot sina egna anklagelser. Och så
uppammar hon hos sig en hysteriskt Överdriven
känsla, en kärlek till Brändes, som skall fylla
hennes krav på sig själv — hålla domen på
avstånd.” Av allt vad som sagts om Ernst
Ahlgren och Georg Brändes torde dessa rader
vara det ojämförligt sannaste och riktigaste,
det mest klarsynta och skarpsinniga.
På en annan punkt har man svårare att
följa doktor Sandström. Det är då hon i
anslutning till Victor Svanberg söker hävda,
att förhållandet mellan Ernst Ahlgren och
Georg Brändes blev intimt redan under första
tiden av deras bekantskap. Det finns i själva
verket inga som helst allvarligare indicier i
denna riktning, och författarinnan erkänner
själv (sid. 139), att tesen är omöjlig att
bevisa med stöd av det material hon förfogat
över. Vår främste kännare på detta område,
Sten Linder, som haft tillgång till Ernst
Ahl-grens almanackor, har emellertid — i en
samtidigt med doktor Sandströms bok publicerad
uppsats, ”Ernst Ahlgren och Georg Brändes”
(Samlaren 1935) — definitivt kunnat fastslå,
att det först var på hösten 1887 som Victoria
Benedictsson blev Brändes’ älskarinna. De
inre motsägelser doktor Sandström tyckt sig
finna i hennes brev bortfalla härigenom av
sig själva, allt blir klart och lättförståeligt,
och doktor Sandström ger själv den bästa och
naturligaste förklaringen till att hon tog detta
ödesdigra steg (sid. 139): ”När Brändes
alltmer glider ifrån henne, tror Ernst Ahlgren
att detta beror på att hon icke gått honom till
mötes när han begärde henne, hon tror att om
hon bringar honom detta ’offer’, det största
som ligger inom möjlighetens gräns, skall
hon vinna honom åter.”
Även härvidlag visar det sig till sist, att
Brändes’ ”skuld” var mindre än man i
allmänhet föreställt sig. Det var den andra
parten, som först trängt sig på honom och
nu så gott som trugade sig på honom. När det
slutligen kom därhän, har han varit mer av
en Josef än av en don Juan.
Holger Ahlenius
Kust
Sven Barthel: Kust. Bonniers. 4: 75.
Denna lilla skärgårdsbok är ojämförligt
den bästa bok av Barthel, som anmälaren läst.
Den framträder så ytterst anspråkslöst, att det
är fara värt att den blivit uppfattad blott och
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
