Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Barthel, Kust, anmäld av Georg Svensson - Walter Ljungquist, Släkten står på trappan, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bart som en kåserisamling, hoprafsad av
tidningsurklipp. I själva verket är det en mycket
enhetlig och fast komponerad bok. I en första
avdelning äro samlade några längre kapitel
om havets arbetare i östra skärgården: fiske,
jakt på utter, fågel och säl. Det är ett hårt
och osentimentalt liv, i vilket författaren
deltar med en kanske nästan för markerad
samhörighetskänsla. Det är naturligtvis en
förutsättning för den som vill lära känna
skärgårdsfolket att vara som en av dem. Men när
man sedan skriver därom, behöver man ju
inte prompt vara lika duktig och ordkargt
rejäl. Anmälaren skulle för sin del ha satt
värde på till exempel en smula mer
medkänsla med de stackars frassarna, det vill
säga uttrarna, som skjutas mitt i planeten med
dubbelbössa. Äta och ätas är visserligen
tillvarons lag, men människan intar ju genom
sitt artikulerade känsloliv en särställning.
I bokens andra avdelning, som heter ”Från
en ö”, avslöjar sig författaren som en
älskvärd, man skulle frestas för att reta honom
säga rar person. I en lång serie miniatyrer
av påfallande japanskt snitt berättar han om
ett årsvarv i skärgården, där han bor ensam
i en liten primitiv stuga. Dessa små tavlor
äro starkt originella och ha i vissa fall en
mycket hög artistisk valör. De måste räknas
som betydande tillskott till vår för närvarande
så torftiga naturlyrik. Läs dem!
Bokens sista avdelning innehåller
berättelser om en grundstötning med
passagerar-ångare, om en expedition med lotsångaren
Vega i bottniska farvatten och om ett sillfiske
i Kattegatt. ”Kust” heter alltså boken med
all rätt, och Sven Barthel har vid det här
laget förtjänat hedersbenämningen den
svenska kustens bäste kännare och skildrare. Man
väntar nu på en bredare upplagd
folklivs-skildring av hans hand. Georg, Svensson
Släktmöte
Walter Ljungquist: Släkten står på
trappan. Bonniers. 6: 50.
I sin nya roman har Walter Ljungquist
samlat en stor mängd disparata personer
under ett och samma tak för ett par dagars
samvaro. Anledningen är ett släktmöte, utlyst
för att fira en besutten dams åttioårsdag.
Officiellt försiggår ingenting annat än att man
samlas från olika hörn av landet, umgås och
bryter upp, allt under det att det mulnar,
regnar och klarnar upp. Författaren går
omkring som objuden gäst och fotograferar de
närvarande, avlyssnar deras samtal, tränger
in bakom lyckta dörrar, lyfter på masker och
berättar här den inofficiella historien om
släktmötet på Vommenäs. Följden är, att när
vi på högtidsdagen se släkten stå på trappan
för att förevigas på det obligatoriska
gruppfotografiet, så äro vi i stånd att uppfatta
scenen med besk ironi. Vi veta att bakom
denna bild av endräkt och feststämning döljer
sig en annan bild — ett slags röntgenbild —
på vilken Hatet, Avunden, Sorgen och
Svartsjukan iklätt sig de staterandes drag. Och det
är väl meningen att vi skola tänka, att så är
det i allmänhet här i världen, det är en löjlig
komedi alltsammans.
Otvivelaktigt är detta ett gott uppslag till
en roman, men man kan inte säga att det
blivit idealiskt förverkligat. Det förefaller
som om författaren i ängslig omsorg om att
genomföra kompositionen med de rätta
tekniska greppen alldeles förlorat sin
spontanei-tet. Han bygger upp romanen så försiktigt
och beräknande som om den vore ett korthus,
färdigt att falla för minsta
balansförskjutning. Till slut blir följaktligen läsaren mera
intresserad av författarens teknik än av själva
berättelsen, och därmed upphör hans förmåga
att leva sig in i romanens värld. När det som
här gäller ett släktmöte med ett myller av
personer blir följden katastrofal. Man får
inget grepp om personerna och uppger snart
hoppet att kunna skilja dem åt. Man lyssnar
till konversationer, som ofta äro nog så
spirituella, och iakttar episoder, som forma sig
till utmärkta novelletter, men man får aldrig
tag om den inbördes relationen mellan dem.
”Släkten står på trappan” förblir ett puzzle,
vilket är tragiskt, eftersom man av de enskilda
bifarnas utseende kan döma att de äro utförda
av en konstnär. Georg Svensson
5. — B. L. M. 7.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
