Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Olof Enckell, Guldkedjan; Torsten Hornborg, Slagskuggan, anmälda av Sven Rinman
- James Hilton, Blå månen, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förnäm prosa från
Finland
Olof Enckell: Guldkedjan. Söderström
& C:o. Fmk 50:—.
Torsten Hornborg: Slagskuggan.
Söderström & C:o. Fmk 55:—.
Olof Enckell har fortsatt den vackra
berättelsen ”Vårt hjärta” med en lika utsökt liten
volym ”Guldkedjan”, där Isia Vornanen, den
mystiske främlingen i Kyyrölä by, är
huvudperson jämte den späda flickan Jerry, som
blir hans älskade och maka. Den mordhistoria,
som ruvade i förra bokens bakgrund, kommer
här fram i ljuset. Det är ett stycke
Dostojevskikonst i fickformat och något av dess
utomordentliga valör präglar för övrigt hela boken.
Den är inte så rik, så lyckligt brokig och
färggrann som ”Vårt hjärta” men lika
konstnärligt säker, lika knapp och elegant i sin
psykologi och sin form. Den hör utan tvekan till
den bästa svenska prosan under 1934.
Till det avgjort intresseväckande hör också
Torsten Hornborgs ”Slagskuggan”, en studie i
våldets psykologi med motiv ur den
outtömliga fyndgruva, som heter Finlands
inbördeskrig. Boken är upplagd och berättad som en
kriminalroman, en mycket god sådan, men
den vill vara något annat och mera, ett stycke
ljus över den människoart, som växer och
frodas i krigets mörka slagskugga. Typen
Heide, som bemantlar sin sadism i ett ståtligt
maktfilosofiskt resonemang, tycker man sig
ha träffat på ganska utpräglad där borta i
öster. Författaren kallar själv sitt arbete ”ett
anspråklöst träsnitt ur det mänskliga lidandets
hävder” och ställer det härigenom i samma
klass av efterkrigsböcker från Finland som
Hemmers ”En man och hans samvete” och
Diktonius’ ”Janne Kubik”.
Sven Rinman
Blå månen
James Hilton: Blå månen. Översättning
från engelskan av Louis Renner. Förord
av Sigfrid Siwertz. Svenska bok-klubbens
romaner. Bonniers. 6:50.
Läsare av skönlitterära böcker — vi kunna
för enkelhetens skull säga romaner — kunna
indelas i två kategorier: de som genom
böckerna vilja få reda på mer om sig själva,
om andra och om det liv som är gemensamt
för alla, och de som genom läsning vilja
undfly sig själva och sin omgivning. Det är
också sörjt för att båda dessa kategorier skola
finna vad de söka. Det finns en litteratur, som
för att uttrycka sig enkelt sysslar med
verkligheten och en som sysslar med något som
kanske ser ut som verklighet men som inte är
det därför att de psykologiska och fysiska
naturlagarna där av diktaren upphävas så
snart det passar hans syfte. I en dylik falsk
verklighet röra vi oss gärna själva i vår
fantasi och kompenserar oss på så sätt lekande
lätt för de motgångar och ansträngningar vi
ha att dras med i den faktiska verkligheten.
Kan man eller vill man inte själv hitta på
dylika imaginära upplevelser kan man erhålla
dem genom att köpa en bok och inkarnera sig
med personerna däri. Jag är rädd för att de
flesta läsare av böcker tillhöra dessa
flyktingar från verkligheten. Annars skulle till
exempel inte klagomålen på vår moderna
svenska litteratur vara så enträgna. Vi ha på
de sista tio åren här i landet begåvats med en
verklighetsdiktning av oftast starkt
självbiografisk karaktär och på grund av
komplicerade sociala och andra skäl har denna
diktning kommit att uppbäras av personer, som
utgått ur de arbetande klasserna, som haft det
fattigt och slitit ont och följaktligen blivit
missnöjda och trotsiga. Därför ha också deras
böcker blivit ”gråa”, som det enfaldiga
uttrycket lyder. Att förebrå dem för det är
ungefär lika kvickt som att förebrå en
människa för att hon är fattig och olycklig. Det
har man emellertid gjort, och när syndarna
visat sig oförbätterliga och vägrat att skriva
rosiga fantasier om det överklassliv, som
aldrig förunnats dem, har publiken så när
som på ett par tusen (= en upplaga) vänt
dem ryggen och skaffat sig sina narkotika på
annat håll. Så gott som alla de romaner
som på sistone haft större framgång ha
tillhört den motsatta kategorien,
förströelselitteraturen. Några ha till och med häri velat
se en sinnesförändring i stort, en romantisk
renässans. Försiktigare är nog att reducera
det hela till en konjunkturväxling, en
tillfällig kursförändring på den litterära börsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Aug 22 16:14:34 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-7/0068.html
