Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Birger Beckman, Det nya Italien, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har under behandling. Synpunkten är av
betydelse, ty den belyser författarens
skildringsmetod. Han börjar inte sitt arbete med
en lämpligen tillrättalagd skildring av
diktatorns barndom och uppväxt — vilket är
regel inom den officiella fascistiska
historieskrivningen — och man konstaterar, att
Mussolini överhuvudtaget spelar en
undanskymd roll i hela skildringen. Härutinnan har
Beckman tagit exempel av sina föregångare
på svenskt språk. För en poetisk-psykologisk
historieskrivning må det förefalla lika
naturligt att i fascismen se huvudsakligen en
produkt av Mussolinis verksamma ande som att
i vår egen historia se väsentligen våra kungars.
Men i det förra fallet erbjuder identifieringen
av personligheten och det historiska förloppet
vissa exceptionella svårigheter, som Beckman
med all rätt pekar på: Mussolini av 1920 var
på avgörande punkter en annan än Mussolini
av i dag, och den statsform eller den ”rörelse”
— som fascisterna själva säger — som vi
kallar fascismen röjer sin nuvarande skapnad
först under de första åren av 1920-talet. Hur
denna rörelse har uppkommit är en lång
historia, till vars belysning forskningen ännu
inte har sagt sitt sista ord. Det må vara
tillåtet att sammanfattande beteckna den som
huvudsakligen en reaktion mot
fackföreningarnas maktställning och socialdemokraternas
välde i vissa kommuner — ehuru
karakteristiken inte är på långt när uttömmande. Denna
rörelse har i sig uppsugit allt möjligt annat
— även myten om Mussolini eller vad
Beckman kallar mussolinianismen.
Det är inte lätt att närmare syna en diktatur
i sömmarna, och Beckman döljer inte att han
har haft vissa svårigheter med
materialsamlandet. Han har emellertid gått till verket
med frejdigt mod och intensiv
upptäckarglädje, och på många punkter har resultaten
blivit goda och givande. På andra har
emellertid mödorna slagit totalt slint. Anmälaren
tänker särskilt på författarens utredning av
Italiens finanser och
levnadsstandardförhållanden, ett kapitel som han med klädsam
blygsamhet har åsatt titeln ”Fascistiska
finansmysterier”. Läsaren konstaterar, att Beckman
inte har förmått lyfta slöjan från dessa
mysterier. En elementär svaghet i alla de tabeller
och utredningar författaren här lägger fram
är mångtydigheten i begreppet guldlira. Det
finns ju två slags guldlira, dels den gamla
som var värd 72 öre, dels den nuvarande, och
man vet inte alltid vilken författaren syftar på.
Att Italien av gammalt har lidit av dåliga
finanser är ingen hemlighet, och Beckman ger
förhållandet ny belysning. Den oerhört
omfattande subventionspolitik, som den
fascistiska staten driver, måste sålunda tynga
oerhört på ett redan förut till bristningsgränsen
skuldsatt nationalhushåll. Men när författaren
(sid. 104) anger storleken av de årliga
räntebetalningarna på statsskulden når han fram
till det överraskande resultatet, att dessa
betalningar omräknade i guldvaluta betingar ett
mindre belopp per italienare än den svenska
statsskuldens årliga räntor per svensk. Är
dètta verkligen möjligt? Beklagligtvis kan
man inte heller fästa något värde vid
författarens omsorgsfullt utförda
levnadsstandardberäkningar. Det synes visserligen framgå av
dessa beräkningar att det råder dyrtid i
Italien och att denna särskilt hårt har drabbat
arbetarna. Men det exakta läget belyses inte
alls av de jämförelser Beckman gör mellan
italienska och svenska förhållanden efter att
ha omvandlat de italienska siffrorna i svensk
valuta. Dylika jämförelser är vanskliga saker
med nutida förhållanden på det monetära och
handelspolitiska området. Som exempel kan
tjäna Neue Zürcher Zeitungs försök att leda
i bevis de svenska arbetarnas katastrofalt
försämrade läge genom att omvandla svenska
löner i schweizerfrancs. De ”internationella
minuthandelspriser”, om vilka författaren talar
(sid. 147), existerar nämligen inte. Det är
beklagligt att Beckman som i övrigt synes
sträva efter vederhäftighet inte har låtit någon
konstförståndig person kasta en blick på hans
”fascistiska finansmysterier”.
Den fascistiska korporativismen har
Beckman redan förut behandlat i en liten skrift,
och han ger ämnet än klarare belysning i sitt
nya arbete. Han söker här göra klart, att den
fascistiska korporativismen i grund och botten
inte är någon ”riktig” korporativism, alltså
inte någon organisation av näringslivet, som
låter dess skilda delar aktivt delta i den nya
statens uppbyggande. De mycket omtalade
korporationer, i vilka näringslivet har insnörts,
synes sakna eget liv. Beckman ger denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
