Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Birger Beckman, Det nya Italien, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pregnanta formulering: ”Endast som en form
för den organiserade diktaturen är
korporativismen genial och nyttig.” Det korporativa
systemet har blivit ett organ för den
personliga härskarmaktens inflytande över
näringslivet och har härigenom blivit ett verktyg för
genomförandet av vissa ansatser till
planhushållning. Personlig diktatur kan emellertid
näppeligen förlikas med äkta korporativism,
och i Italien råder det förra systemet — inte
det senare.
Det blir särskilt klart, när man kastar en
blick på det politiska gebitet i trängre mening.
Beckman ger en ganska ingående och
belysande teckning av den fascistiska
partiorganisationen och dess skilda maktmedel.
Pressen, som är alltigenom likriktad och helt ett
organ för partiet samt ungdomsutbildningen,
belyses ingående. Tendensen är, som
författaren antyder, att småningom pressa in allt flera
ungdomar i partiorganisationerna, så att till
sist hela landets ungdom får genomgå den
fascistiska drillen. Han betonar emellertid, att
just detta skulle innebära partistatens död, och
han säger inte att det är omöjligt.
I själva verket är denna partistat
fortfarande föremål för en visserligen tyst men
icke desto mindre intensiv ovilja från de
klassers sida, vilka har blivit lidande på
partidiktaturens upprättande. Den grupp som
härvid främst kommer i betraktande är den stora
massan av arbetarna. Beckman synes inte i
detalj ha granskat problemet om
arbetarklassens ställning till fascismen, men han
meddelar, att han på det hållet tror sig ha rönt
endast fientlighet mot regimen. Man bör dock
hålla i minnet, att det inte var många år sen
socialdemokratiska stadsfullmäktige i Torino
och Florens sattes upp på proskriptionslistor
av de lokala fascistdiktatorerna och skötos
ner var de påträffades som vilda djur. Det
vore emellertid intressant att veta, om de
italienska arbetarnas antifascism är helt
begränsad till de äldre årgångar, som själva
bevittnade de stora blodbaden för tio—tolv år
sen. Har den italienska ungdomen absorberats
av den nya kollektivistiska staten i lika hög
grad som den ryska bondeungdomen av
bolsjevismen? Ett faktum som måhända talar i
motsatt riktning är det kända och av Beckman
anförda förhållandet, att endast en italiensk
arbetare på tre har ingått i de fascistiska
fackföreningarna, trots att alla arbetare vid
löneförhandlingar representeras av just dessa
syndikat och alla självfallet skulle ha fördel
av att få yttra sig i dessa församlingar.
Ett kapitel i Beckmans bok som kunde
förtjäna ett särskilt omnämnande är hans
skildring av kulturella förhållanden under
fascismen. Beckman har här gått till studiet med
de yppersta förutsättningar, och hans
forskningar har inte varit ringa. Och likväl måste
man säga sig, att resultatet har blivit
synnerligen nedslående. Det helhetsintryck man får
av författarens utläggningar torde kunna
sammanfattas i ett kategoriskt: det finns inte
någon fascistisk kultur. Vad som skapas av
verklig betydenhet inom konst och litteratur
i våra dagars Italien, det skapas av män som
var verksamma långt innan det fanns någon
fascistisk stat. De fortsätter att verka i denna
dag märkvärdigt oberörda av den sociala
omvälvning, som har försiggått inför deras ögon.
De egenskaper som skänker intresse åt dessa
konstnärer och författare är deras rent
personliga egenskaper, konstaterar Beckman, och
man ger honom rätt. Pirandello är långtifrån
det enda exemplet.
Den äkta kärlek till ämnet, som är en
ofrånkomlig förutsättning för allt både
konstnärligt och vetenskapligt skapande, röjs på många
sätt i Birger Beckmans arbete. Han älskar
Italien även i dess nuvarande något kulturlösa
skapnad, och han har inte låtit sitt omdöme
prejudiceras av eventuella demokratiska
hämningar. Han kan göra det så mycket lättare,
som han tydligen inte har sett terrorns år på
nära håll och därför kanske inte heller har
någon starkare känsla för vilka oersättliga
värden, som då förintades. Sen dess har
utvecklingen rullat vidare, och den identifiering
av den fascistiska staten med Italien, som då
tycktes fjärran, synes nu ligga nära. Kommer
den att fortsätta? Beckman tycks tro det, och
hans omdöme inger förtroende, just därför att
han ser så intresserat lidelsefritt på sitt ämne.
Han är för övrigt själv fullt medveten om den
fundamentala bristen i den nya staten:
dubbelheten i en strävan, som riktar sig dels mot
en ny och sannare folkgemenskap, dels mot
upprättandet av en ny härskande klass. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
