Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Birger Beckman, Det nya Italien, anmäld av Åke Thulstrup
- Ebba Theorin-Kolare, Evalögnen, anmäld av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryska motsvarigheten gör sig här som alltid
påmint. I bägge fallen är det väl klokast att
avstå från spådomar.
Åke Thulstrup
Evalögnen
Ebba Theorin-Kolare: Evalögnen.
Bonniers. 5:25.
När allt annat tryter, inte ens ”indignerad
medborgare” eller ”vän av ordning” längre
orka att sända upp förtrytelsens rodnad på
redan alltför varma sommarkinder och det till
och med är för hett för kalven med två
huvuden, så ha dock redaktionerna landet runt
kvar sin sista resurs till intressant och billig
spaltfyllnad: då startas för femtioelfte gången
den eviga men alltid lika fängslande
diskussionen om den så kallade kvinnan, som vore
hon en sorts i milliarder exemplar
maskingjord konfektionsvarelse med en gång för alla
givna egenskaper — för det mesta dåliga.
Inför detta Niagara av råd, invektiv och
förebråelser, som öses ur virriga och
känslotänkande hjärnor över ”kvinnan” har
undertecknad mer än en gång pläderat för ett nådår
av tystnad, under vilket ingen vid vite av
höga böter skulle få starta någon av dessa
diskussioner om kvinnan bör ha lov att ha
eget själsliv och egen portnyckel och så
vidare, och så vidare ad infinitum.
Men skulle verkligen nådåret bli en
verklighet, vet jag en person, vilken dock alltid
skulle få ordet: författarinnan till
”Evalögnen”. Med denna bok har Ebba
Theorin-Kolare inte bara visat att hon är en kvick och
beläst dam — hon har uppnått det fast
otroliga resultatet att ur den gamla mögliga
diskussionen utvinna ett nytt, friskt och positivt
intresse. ”Evalögnens” insats är ej minst
värdefull, emedan det beska piller
författarinnan ger männen — och ibland också
kvinnorna — att svälja är så väl inhöljt i en
lekande kvickhets socker. Men eftersom denna
kåserande bok inte bara är byggd på
kunskap och egna tankar i ämnet, utan också på
en ömsint och sant human känsla, så stinger
ibland saltet under sockret och en vinande
pisksnärt av ironi och indignation river
sönder de traditionella förhängena som dölja
obekväma sanningar. Författarinnan ser för
sig — och lyckas också att få läsaren att se —
det långa tidsperspektiv, dessa förhängen dolt,
under vilket Evalögnen hopat på kvinnornas
ryggar det eviga skuldmedvetande könet ännu
alltjämt bär på. Ty i fru Theorin-Kolares
terminologi är ”Evalögnen” detsamma som det
pariamärke alla tider och alla folk enats om
att trycka på kvinnans panna — därför att
hon är kvinna — och som gjort till och med
kärleken oren, därför att den är en kvinnas.
Hennes främsta anklagelse mot detta
skuldmedvetande är att det förkrympt kvinnornas
känslor, deras vitalitet, hela deras
personlighet. Bland de många och välfunna exempel
ur historien, litteraturen och nutidens
vardagsliv hon drar fram på
Evalögnens-skuldmedvetandets förmåga att göra kvinnan frigid
och steril — även för andligt skapande — är
också Ernst Ahlgrens-tragedien. Den är
speciellt intressant i detta sammanhang, emedan
i dagarna en ung kvinnlig lärd, doktor Tora
Sandström, utifrån psykoanalytisk grund
behandlat Ernst Ahlgrens författarskap och
personlighet och emedan, fastän Ebba
Theorin-Kolare omöjligt kunnat influerats av denna
och tvärtom, de bägge författarinnorna
kommit till exakt samma resultat om vad som var
grundorsaken till tragedien, nämligen
”skammen att vara kvinna” (ett uttryck som Ernst
Ahlgren för övrigt själv myntat). Kanske
Ernst Ahlgren inte skulle tagit det så
dödsbittert att Georg Brandes, som hon trodde,
”föraktade henne som kvinna”, om inte
”skammen att vara kvinna” varit en sjuk punkt hos
henne, säger Ebba Theorin-Kolare träffande.
Denna ”skam att vara kvinna” utesluter inte,
tvärtom betingar den livliga överskattning av
den kvinnliga könslighetens värde, som även
Ernst Ahlgren i anslutning till tidens
tradition visar i till exempel sitt ungdomsarbete
”Franseca Cervani”, där hjältinnan dödar den
man, som ber henne att rymma med honom,
emedan detta kränkte henne i hennes
”kvinnoära”. Kvinnoära och kvinnoskam
sammanfalla i att de bägge bero på det värde mannen
från början givit kvinnans könslighet,
manifesterat i det iskalla kravet på kyskhet — hon
har intet annat värde. ”Skammen att vara
kvinna” bestod innerst för Ernst Ahlgren,
liksom hos alla efter manligt oberoende
längtande kvinnor, i kvinnans underordnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Aug 22 16:14:34 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-7/0072.html
