Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAWRENCE OF ARABIA
arbetat manuskript, så ledes han av liknande
stilprinciper: prosa skall inte vara en
tal-språksprosa, lös i köttet, rinnande mellan
fingrarna som vatten, utan ett verkligt
skriftspråk, åstadkommet med den anspänning,
som fordras för ett gott arbete inom andra
hederliga, icke rutinmässiga yrken. Gentemot
Doughty, som icke är fri från monotoni,
kanske man i viss mån kan fråga varför han
pre-tenderar på att få vara mer tungläst än
Shakespeare och Dante, beaktande det klassiska
kravet på saklighet ända därhän att det lika
klassiska kravet på naturlighet blir
otillbörligt missgynnat. Hos Lawrence väger
gung-brädet jämnare (med naturlighet menas här
naturlig konstprosa och inte prat); dessutom
kan man utveckla att dessa stilistiska idéer
äro särskilt väl lämpade för honom: hans bok
— som ju till större delen är ren epik — äger
i sig själv en sådan våldsam styrka och
rörlighet att den hårt behärskade, i lugn,
välhållen marschordning framgående stilen, med
dess moment av uttrycksfull slang och aldrig
överarbetad humor, genom själva den
formella kontrasten blir den bästa förmedlare
och bärare av innehållet. Naturligtvis har han
lärt sig av de isländska sagorna, liksom han
också läst bibeln och annan främreasiatisk
litteratur, vilken likheten i miljö och livsform
ofta kommer en att tänka på, när man sitter
med ”Seven Pillars” framför sig. Här är när
Abdulla el Nahabi, sedermera andre
underbefälhavare för Lawrences livvakt, kommer
med i berättelsen:
”En eftermiddag, då jag i lugn och ro satt
och läste i Marshalls tält vid Akaba (jag
logerade alltid hos Marshall, vår skotske doktor,
då jag var i lägret), kom där, över den
ljudlösa sanden, in en ageyly, mager, mörk och
kortvuxen, men ytterst pråligt klädd. Över
axeln bar han den praktfullaste sadelpåse
från Hasa som jag någonsin sett. Den var
vävd av ylle i grönt och scharlakan, vitt,
orange och blått, på sidorna sutto tofsar i fem
AUDU ABU TAYI
Pastell av Kennington.
rader, och från dess mitt och underkant hängde
ned fem fot långa vimplar i geometriska
mönster, med tofsar och fransar. Respektfullt
hälsande mig kastade den unge mannen
sadelpåsen på min matta, sade: ’Din’ och försvann
lika plötsligt som han hade kommit. Nästa
dag återvände han med en kamelsadel av
liknande skönhet, vars frambåge var försedd
med långa mässingshorn sirade med utsökta
gamla Yemengraveringar. På tredje dagen
uppenbarade han sig tomhänt, i en tarvlig
bomulIsskjorta, sjönk ned i en hög framför
mig och sade, att han ville inträda i min
tjänst.”
Olyckan, mot vilken ingen appell ges, rör
vid sin man plötsligt och oväntat, som i de
gamla berättelserna:
”Vi voro på väg mot Rumm, beni Atiyehs
norra vattningsställe, en plats som satte mina
tankar i rörelse, då till och med de
osentimentala howeitat hade sagt mig att den var
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
