Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
vacker. Nästa morgon skulle vi hinna dit;
men redan mycket tidigare, då stjärnorna ännu
lyste, blev jag väckt av Aid, den oansenlige
harithisheriffen, som ledsagade oss. Han kröp
fram till mig och sade med isad röst: ’Herre,
jag har blivit blind.’ Jag fick honom att lägga
sig ned och kände att han darrade som av
köld, men allt han kunde berätta var, att på
natten, när han vaknat, hade det icke funnits
någon syn, endast smarta i hans ögon.
Sol-gnistret hade bränt ut dem.”
Liksom Israel, då Jahve bjudit Moses att
sträcka ut sin hand och vattnet slagit samman
över egyptiernas stridsvagnar, sjöngo en
lovsång till ära för Gud, den högt upphöjde, som
störtat häst och man i havet, så brast Auda
abu Tayi, den berömde krigaren från
Nord-arabien, då han för första gången sett en järn:
vägssprängning, ut i en dikt om dynamitens
väldiga makt, som förgjorde turkarna och
spärrade deras väg.
”They dressed like a bed of tulips”, säger
Lawrence om sin livvakt, vilken uppträdde’
i röda, violetta och himmelsblå mantlar.
Allting i hans skildringar och ovanligt mycket
i hans berättelser är av visuell natur, bilder
skarpa i konturen och klara i färgen, möjliga
att hålla samman även när de bli detaljerade.
Betänker man att det inte i större utsträckning
var honom möjligt att göra anteckningar
(”det skulle ha varit att svika min plikt mot
araberna, om jag plockat sådana blommor
medan de stredo"), känner man sin beundran,
som under alla förhållanden skulle varit
stor, växa ytterligare: dessa sexhundrafemtio
packade sidor, med deras följd av porträtt,
landskap och ögonblicksbilder, äro tydligen,
till väsentlig del. gjorda ur minnet. (För att
inte tala om att de flesta författare, om de
förlorat sitt första manuskript, också skulle ha
förlorat förmågan att vid kontakt med ämnet
på nytt bli försatta i den fruktbara spänning,
som gör det möjligt att skriva.) Lawrences
förmåga att fixera de enskilda momenten, att
göra dem till tavlor, färdiga, avslutade, med
gestalterna liksom för alltid förblivande så
som de då avteckna sig, är ovanlig. Detta är
hans ankomst till’ Feisal:
”Tafas sade något till en slav, som stod där
med ett svärd med fäste av silver i handen.
Denne förde mig till en inre gård, vid vars
bortre sida, mellan posterna till en svart
dörröppning, en vit gestalt stod i spänd väntan på
mig. Vid första ögonkastet kände jag att detta
var den man jag hade kommit till Arabien för
att söka — ledaren som skulle få
arabupproret att slå ut i full låga. I sin vita
sidenklädnad och bruna huvudduk, vilken hölls
samman av ett snöre i guldtråd och lysande
schar-lakan, såg Feisal mycket smärt och lång ut,
som en pelare. Hans ögonlock voro sänkta;
och hans svarta skägg och färglösa ansikte
verkade som en mask mot kroppens
egendomliga, orörliga vaksamhet. Händerna höll han
korsade framför sig på fästet till sin dolk.”
Här är herdepojken vid en turkisk
militärförläggning och järnvägsstation i öknen:
”Vi lågo som ödlor i det långa gräset kring
det främsta stenröset på kullens krön och sågo
garnisonen mönstras. Trehundranittionio
in-fanterister, små leksakssoldater, sprungo upp
och löpte omkring när trumpeten ljöd, varpå
de formerade strama led framför den svarta
byggningen, där de stodo tills trumpeten åter
blåste: då skingrades de, och efter några
minuter började röken från kokeldarna stiga
upp. En hjord av får och getter, förd av en
liten trasig pojke, kom fram i sikte och tog
vägen upp mot oss. Innan den nådde foten av
kullarna kom det en skarp vissling ned genom
dalen från norr, och ett litet bilderbokståg
rullade sakta inom synhåll, över den ihåligt
ljudande bron, och stannade framför
stationen, flåsande ut små vita moln av ånga.
Herdepojken fortsatte oförtrutet, drivande
getterna med gälla skrik uppför vår kulle
mot det bättre betet på västra sidan. Vi sände
i väg två juheinamän. som togo sig ned bakom
en kam ur sikte för fienden och rusade fram
från var sin sida och fångade honom. Pojken
var av den utstötta Heteymstammen, öknens
parias. vilkens barn allmänt hyrdes ut som
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
