Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAWRENCE OF ARABIA
herdar åt de kringboende stammarna. Han
grät oavbrutet och försökte undkomma så ofta
han fick syn på sina getter, där de strövade
omkring på kullen utan uppsikt. Till slut
förlorade männen tålamodet och bundo honom
hårdhänt, medan han gastade av fruktan att
de skulle döda honom. Fauzan satte till
mycken möda för att lugna honom och
började därpå utfråga honom om hans turkiska
herrar. Men alla hans tankar voro hos
hjorden: han följde den med olyckliga ögon,
medan tårarna drogo skarpa, krokiga fåror
utför hans smutsiga ansikte.”
Naturskildringarna hos Lawrence förtjäna
verkligen namnet: de äro natur- och
land-skapsbeskrivningar, syftande att ge en klar
och exakt bild, möjlig att minnas, av de olika
trakterna. Tekniken är en förening av
målarens (en målare som även kan teckna) och
naturvetenskapsmannens: här finnas kolorit
och linje, och samtidigt är beskrivningen, från
början till slut, baserad på noggranna
iakttagelser, skänkande begrepp om sanden,
berggrunden, klippornas uppstalpning, de torra
snåren och vägen som slingrar genom klyftor
och utför raviner. Smånätt lyrik saknas,
naturligtvis: den lyrik som finns har, så att säga,
tålt vinden från ökne?n. Skulle det någon gång
hända att tydligheten gått förlorad därför att
sakligheten varit för kompakt och fältet för
stort, kan man som oftast läsa sidorna i fråga
enbart för den engelska prosans skull.
När Lawrence, efter den första rapport
han avlämnat om arabupprorets utsikter, fick
befallning av sin egyptiske chef, general
Clay-ton, att återvända till Feisal som dennes
engelske rådgivare, svarade han att han inte
var skickad för uppdraget, bland annat därför
att i hela hans liv hade döda ting intresserat
honom mer än människor och idéer mer än
döda ting. Detta är måhända inte så osant
som det låter, sett i ljuset av att Lawrence
ägnat sina flesta vuxna år åt arkeologi och
mekanik samt att han. när han tog värvning,
verkligen leddes av en idé. Ändå är det
kanske att skriva på Lawrences lust att förbrylla
och chockera: i ”Seven Pillars of Wisdom”
visar han sig ju ovedersägligen som en
människokännare, med höklikt verkande nedslag
och grepp; och detta i förening med hans
visuella begåvning har gjort att porträtten —
en väldig rad där det artistiska handlaget
och den psykologiska klarsynen genomgående
lyckligt förenats och ibland slagit ut i
praktfulla skapelser — äro att räkna till det man
bäst minns i denna bok, vilken man
överhuvudtaget erinrar sig med en annan skärpa
än vad man eljest läser av nyutkommen
litteratur. I många fall ställer oss Lawrence inte
inför färdiga porträtt, vi få snarare se honom
i arbete: han lägger till ett drag här och ett
annat där, och det kan dröja till mot slutet
av boken, innan målningen är färdig och
karaktärsskildringen fullbordad. Ibland kan
detta — som när det gäller den unge Farraj —
vara gjort fullt avsiktligt, på
romanförfattarens vis, med tanke på den spänning vi erfara
när vi se en man utveckla sig till något som
han från början inte var; och ibland kan
förfaringssättet ha sin grund i att den
föraktfulle, besvikne, uttröttade och obarmhärtige
Lawrence plötsligt får övertaget över
romantikern, vilken kan se upp mellan ett par
nyktra kalkyler om diplomati eller
minnedläggning och begrunda lyckan att få tjäna en
herre, vars liv vore så heroiskt, tragiskt och
i grunden rent som det borde vara för oss
alla, om vi vore ett bättre släkte än vi äro.
Ty Lawrence, som ägde så få illusioner, såg
sig — med ett slags förstucket allvar —
omkring efter en dylik man och sökte tydligen,
då han träffade Feisal, intala sig att han hade
funnit någon som dock i viss mån liknade den
sökte. När det alltså, femhundra sidor efter
det första Feisalporträttet (bokens främsta,
rent artistiskt sett, med anförarens patetiska
bräcklighet, lidelsefulla ande och tycke av
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
