Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
kungligt rasdjur återgivna i färger lysande
som gamla guldmålningars men ändå inte
onaturliga), kommer ett par sträva rader:
”Feisal var en tapper, svag, okunnig man,
försökande att utföra ett arbete för vilket endast
ett geni, en profet eller en stor brottsling var
lämpad. Jag tjänade honom av medlidande,
ett motiv som förnedrade oss båda”, så betyder
det endast att Lawrence, i en stund då han
såg ett grått ljus falla över världen, plötsligt
skrev ned den andra, för länge sedan insedda
men hittills taktfullt förtegna sidan av saken:
vad lönar det sig att säga annat än den
innersta sanningen.
”Allenby came nearest to my longings for
a master”, säger Lawrence, som talar om sin
chef med ungefär samma tonfall, som man
i engelska memoarer ofta kan få se använda
om en äldre vän från pojkåren (något som
säkert har sin grund i public school-systemet,
med dess avstängande från allt flicksällskap).
Allenby var dock för munter, för rödlätt, för
världslig kanske för att få honom att uppge
all reservation, även om överbefälhavaren är
den ende av de i boken förekommande
personerna som gjort ett så djupt intryck på
honom, att porträttet verkar kanske inte
ovederhäftigt men delvis liksom gjort i en
sorts tillbedjan.
Men annars står han alltid tillräckligt fri
gentemot sitt ämne för att kunna skriva med
balans och överblick. Han har också en
konstnärlig yrkesglädje, som sätter honom i stånd
att nalkas allehanda typer, hur olika de än
kunna vara honom själv, med oförställt
intresse: irrationell författardrift och bister
humor sätta honom i stånd att acceptera
världen på ett sätt som han, med sin natur,
svårligen annars skulle kunna. Han har en
berömvärd knapphet samt en blick för helheten som
tillåter honom att ägna sig åt detaljerna, och
slutligen, viktigast av allt, har han ibland
denna hemlighetsfulla förmåga att skapa
plas
tiska gestalter, figurer av självklar, oförneklig
existens, genast igenkännbara, icke att
förväxla, mer verkliga än folk omkring oss. Dessa
män av skilda raser och villkor, tagna från tre
kontinenter, bilda som en ny skeppskatalog:
Allenby, Feisal och gubben Dhaif-Allah i
El Kurr, vilken, klädd i den skjorta han köpt
sig på nyåret och en huvudbonad gammal
som von Fieandts, åskådade arabernas
förbitåg i den föraktfulla förvissningen, att hans
trädgårdsprodukter skulle komma att behövas
långt sedan denna barnslighet med krig och
marscher var slut; Sherif Nasir av Medina,
härens murbräcka, alltid förande tätgruppen
och med de farligaste uppdragen på sin lott;
Storrs, Jaafar och Ingefärs-Boyle; Daud och
Farraj, de oskiljaktiga; Auda abu Tayi,
Nord-arabiens främste krigare, som i det första
mötets sötma — då han slutit sig till Feisal —
tog ut sina löständer av turkisk tillverkning
och krossade dem, så att han ända till Akabas
erövring fick gå omkring halvsvulten; Abdulla
el Nahabi (eller Rövaren), pryglad i alla
Arabiens fängelser, bortjagad av alla dess
furstar, dråpare, andre underbefälhavare för
Lawrences livvakt; Abd el Kerim, Bremond
och Tafas; sergeanterna Lewis och Stoke;
Gasim från Maan, som en gång, efter en
tvist om boskapspengarna, dödat en turkisk
skatteindrivare och därför åtnjöt ett särskilt
anseende för trevlighet. Uppräkningen kunde
fortsättas länge. Kanske bör man ta med
Wodheika, kamelen.
Om vad som i ”Seven Pillars” är att räkna
till det bäst berättade kan man tvista länge,
och många olika förslag skulle kunna stödjas
med goda skäl. Anmälaren skulle i varje fall
på sin lista vilja uppföra kapitlet om
beduinfesterna, slaget vid Tafileh, expeditionerna i
Yarmukdalen, Farrajs död och redogörelsen
för det slutliga turkiska sammanbrottet. Här
äro några rader från detta, då natten fallit
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
