Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Lawrence of Arabia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAWRENCE OF ARABIA
(det som gör dem värda att citera är inte så
gott att få med vid en översättning):
”It was very dark, with a wind beating in
great gusts from the south and east; and only
by the noise of shots it tossed across to us
and by occasional gun flashes, did we at
length come to the fighting. Every field and
valley had its Turks stumbling blindly
north-ward. Our men were clinging on. The fall of
night had made them bölder, and they were
now closing with the enemy. Each village, as
the fight rolled to it, took up the work; and
the black, icy wind was wild with rifle-fire,
shoutings, volleys from the Turks, and the
rush of gallops, as small parties of either side
crashed frantically together.”
Vad som först faller i ögonen är det som
gör honom användbar på besvärliga platser:
hans handlag med saker och människor och
den absolut självklara redobogenhet med
vilken han, i sitt praktiska arbete, vandrar på
världens vägar, de icke särskilt rena. Han är
mycket fördomsfri. Han kunde snart se att
Englands utfästelser till araberna endast voro
en bit papper, men när hövdingarna och deras
män — som litade på honom och av hans ord
ville låta bero, om de skulle ställa sina liv
till hans disposition eller inte — frågade
honom om han bekräftade de engelska löftena,
svarade han ja, eftersom arabernas medverkan
syntes honom oundgänglig i och för kriget
i öster. ”But I was continually and bitterly
ashamed.” (Att han senare vägrar att göra
sig några inkomster på vad han skrivit om
upproret, beror på att han betraktar sina
erfarenheter i Arabien, Transjordanien och
Syrien som ett slags tjuvgods.) Hans livvakt
bestod tydligen till stor del av allt möjligt
avskum, men den var den mest effektiva som
gick att uppleta. Man vet dock — alltid —
utmärkt väl vad som är svart och vad som
är vitt och saknar, som den ständige iakttagare
ALLENBY
Pastell av Kennington.
av egna tankar och impulser han är, all
begåvning för självbedrägeri — möjligen kan man
säga att han ibland, i små ryck av en speciell
snobbism, har en viss lust att framställa sig
ännu mer cynisk än han är. Och om han är
en resolut herre, utan klemighet mot andra
och hård mot sig själv, så är han inte hjärtlös
eller likgiltig för människoliv. Den krigföring
som inte kan tänka sig att vinna målet på
annat sätt än genom att fysiskt förinta
motståndaren väcker hans avsmak; och man ser
hur han — så ofta det är honom möjligt och
med samma beslutsamhet som han annars
spränger dem i luften — räddar turkar från
att dödas. (När han rider över järnvägen norr
om Aba el Lissan och överraskar en ensam
vaktpost som ställt geväret ifrån sig, låter han
honom vara och fortsätter, ”och den lille
turken var karl nog att inte skjuta mig i
2. — B. L. M. 8.
X
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
