Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Problem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
PROBLEM
Fritz kom klampande uppför trapporna i
stövlar, fast det inte precis var stövelväder.
Hans skjorta var brun. Det var ingen
uniform, visst inte, men om någon, särskilt en
polis, trott det, skulle Fritz ha känt sig mindre
upprörd än smickrad. Inkommen i tamburen
krängde han av sig ränseln och slängde upp
skolmössan på hyllan. Hans svarta hår, som
han använde mycken tid på att få rakt, låg
lydigt blankt och slätt intill benan, vid
tinningarna krusade det sig. Hans hy var varm
och sydländsk, hans ögon mörkt blå: Fritz
såg mycket bra ut. Men om han fått välja
utseende, hade det blivit ljusare hår, ljusare
hy och ljusare ögon, dessutom skulle han ha
lagt rätt många decimeter till sin längd.
Han hörde föräldrarnas röster i faderns
rum — far var alltså redan hemkommen till
lunch. Fritz gick in till sig.
Hans rum var enkelt, trivsamt och
sport-betonat, det visade spår av ett par
ungdomliga, förstående och kultiverade föräldrar.
Fritz slog upp en bok, nästa lektions läxa,
och ögnade hastigt över sidorna. Därpå
tvättade han händerna och borstade sitt hår,
vilket visst inte skedde till lunch alla dagar,
men i dag låg det fest i luften. Han ville inte
erkänna inför sig själv, att han var ganska
spänd och fylld av förväntan. På sätt och vis
var det otrevligt med sådana här dagar. När
far blev högtidlig och mor rörd och man
måste stå där och visa sig tacksam, antingen
man ville ha eller inte ville ha det man fått.
Emma hade väckt honom med kaffebricka och
alla de kaksorter han tyckte bäst om. Det var
nog bra — men han hade fått svälja kakorna
så gott som hela för att inte komma för sent
till skolan. Det var för att inte väcka honom
onödigt tidigt och för att inte hindra honom,
som far och mor brukade vänta till lunch
med att gratulera.
Det knackade på hans dörr; matbud!
En timme senare klampade Fritz visslande
nedför trapporna igen. Det värsta var över,
det bästa återstod: kanoten. En så dyr och
fin present hade han aldrig förut fått på
någon födelsedag, han hade aldrig vågat
drömma om att han någonsin kunde få den.
Han skulle själv få välja modellen.
— Du fyller ju femton år, hade far sagt,
liksom urskuldande sitt slöseri. Mor hade gett
honom ett par fina sportskjortor, men tyvärr
inte bruna. Både far och mor hade för resten
verkat högtidliga, nästan upprörda. Han måste
dra på munnen — jösses, han fyllde väl inte
femtio år!
Livet var fullkomligt just nu. Nästa lektion
var svensk historia, repetition, och därtill
Karl XII, som han kunde på sina fem fingrar.
Han visste inte riktigt, om han beundrade
Karl XII för att han liknade Hitler eller
Hitler för att han liknade Karl XII. Inte till
utseendet men i mod och manlighet. Men
Karl XII hade ett viktigt plus: han var
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
