Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Problem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
kanoten med, vad det beträffar, om man nu
inte kunde få den utan choser ...
Äntligen var middagen över. Som vanligt
gick man direkt från den in till kaffet i
herrrummet. När kaffet var drucket, ville Fritz gå
in till sig.
— Vill du inte stanna kvar hos oss en
stund — på din födelsedag? sade modern.
— Jag har läxor .. .
— Det är något mor och jag ville tala med
dig om, sade fadern.
Fritz tog en hastig överblick över sitt liv.
Han mindes ingenting värre än slagsmålet
med Josef son i dag, och det kunde knappast
ha hunnit till föräldrarnas öron. Dessutom
var det en hederssak, något, han ämnade stå
för till och med inför rektorn, om det gällde.
Men en sådan ynkrygg var ändå inte
Josef-son, att han blandade in andra i deras
mellan-havanden .. .
Han sjönk motvilligt ned i stolen igen.
Det blev en paus. Fadern gick fram och
tillbaka på golvet — han var lång och ståtlig,
i hemlighet avundades Fritz sin far hans ljusa
hår och hans reslighet. Modern satt med
blicken sänkt och händerna knäppta i knät.
Bestämt var hon blek?
Fadern harklade sig och stannade framför
Fritz.
— Det är en sak din mor och jag länge
tänkt att du skulle få veta den dag, du fyller
femton år, sade han.
Han teg litet.
— Det kommer naturligtvis inte att ändra
något i ditt eller vårt liv, fortsatte han, du
är vår son, vi är dina föräldrar, allt skall
vara som förut, hoppas jag . . .
Var farsan fnoskig? Fritz såg på honom
med stigande förvåning.
— Helst hade vi tegat — men då kunde du
ha förebrått oss det en dag . . .
Han ställde sig framför Fritz, som rest sig
upp, och lade sina händer på hans axlar.
— Dü är vår son, men inte — inte på det
sättet du tror.
Fritz stirrade på fadern i mållös förvirring.
Än förstod han inte ett jota. Fadern märkte
det. Med en kraftansträngning och med
pressad röst sade han rentut:
— Du är vår adoptivson.
Färgen vek långsamt från Fritz’ ansikte.
Det började darra i hans munvinklar. Fadern
vände sig bort och snöt sig.
Modern hade kommit fram till Fritz. Hon
stod framför honom och smålog tappert.
— Fritz, du förstår, det gör ju ingenting,
det betyder ju ingenting, inte sant?
Gör ingenting? Betyder ingenting? Att ens
föräldrar inte är ens föräldrar. Att ett par vilt
främmande människor är ens föräldrar ...
Han kände yrsel, något inom honom gjorde
fruktansvärt ont, han liksom förlorade
fotfästet — han var mycket ensam.
Far och mor, far och mor ... Han var inte
deras. De hade tagit honom av
barmhärtighet . . .
Hans ögon irrade hjälplösa runt rummet,
som med ens blivit nytt, främmande och
fientligt. Slutligen stannade de vid två ansikten
framför honom, två par ögon, fulla av ångest,
ögon han kände igen från de gånger han legat
sjuk, slagit sig svårt eller annars varit utsatt
för faror.
— Vi har ju bara dig, hörde han moderns
röst, vi har ju ingenting annat i världen än
dig .. .
Där stod hon och vände på saken, så det
såg ut, som om det varit en nåd av honom,
att han täcktes ta emot deras mat, kläder,
kärlek och omvårdnad . . .
Han kände en feg lust att gömma sig i
hennes famn, gråta ut i den som när han var
liten. Han bet samman tänderna, det hjälpte.
Plötsligt hörde han sig själv säga:
— Bara jag — bara jag kunde låta bli att
tänka på dom andra . . .
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
