Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Problem. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROBLEM
— Det behöver du inte heller, sade fadern,
som genast förstått honom. De finns inte mer,
de är döda.
Fritz drog ett djupt andetag. Rummet blev
sig likt igen, likaså fars och mors ansikten.
Det hela betydde kanske inte så mycket, när
allt kom omkring.
Men plötsligt kom han att tänka på något.
Fars släkt, fars stamtavla. Den var ju en helt
annan än hans egen ...
— En sak skulle jag gärna vilja veta, sade
han dröjande.
Föräldrarna stod tysta och avvaktande.
— Vilka mina föräldrar var.
Ingen svarade. Kanske de inte visste det.
— Vet inte — far vilka de var?
Det flög en ljusning över faderns ansikte
vid Fritz’ tilltal.
— Jo, det vet jag. Men tjänar det
någonting tili, att du får veta det? Några släktingar
har du inte, åtminstone inte i det här landet.
Han stod och såg ned på Fritz i hans bruna
skjorta — inom sig bad han, att kalken måtte
gå ifrån honom.
— Jo, jag vill förfärligt gärna veta det,j
sade Fritz. Sedan — sedan behöver jag jm
aldrig nämna det mer, om far och mor inte
vill...
— Dina föräldrar var präktiga människor,
sade fadern. Din mor var svenska, hon dog
kort efter din födelse. Din far hade dött förut.
— Var inte min far svensk?
— Jo visst! Svensk medborgare.
— Inflyttad, alltså?
— Ja. Från Tyskland.
— Var han tysk?
Fadern såg på Fritz’ bruna skjorta och teg
litet. Men Fritz’ ögon borrade sig in i hans,
sanningen var det enda som dög.
— Inte riktigt vad man nuförtiden menar
med arier — han var av judisk släkt.
— Var min far — jude?
Fritz’ ansikte, som fått tillbaka sin färg,
hade förlorat den igen, det lyste bengult mot
den bruna skjortan. Helst av allt hade fadern
tagit den lille pojken i sina armar och sagt,
att han ljugit ihop hela historien. Men någon
återvändo fanns inte. Med en känsla av att
sticka en dolk i det hjältedyrkande
pojkhjärtat böjde han jakande på huvudet.
Efter ett par sekunders tystnad sade han:
— En gång skall du nog komma
underfund med att det finns mycket att beundra
och respektera hos dina förfäder.
Fritz svarade inte.
— Nu måste jag gå till mina läxor, sade
han.
Han gick, och ingen hindrade honom.
När han kommit in på sitt rum, reglade
han dörren. Han sträckte sig raklång på
sängen med armarna under huvudet och slöt
ögonen.
Han tyckte han hade kväljningar, han tyckte
han ville kräka upp sig själv, sitt eget jag,
sitt judeblod.
Han var jude, jude, jude. ..
Om han kom till Tyskland, skulle han bli
utvisad ur landet. ..
Han berusade sig i sitt kval. Han hjälpte
i andanom Hitler att köra ut juden Fritz. Han
slog, gisslade, törnekrönte, korsfäste honom ...
Plötsligt föll det honom in: varför?
Varför skulle han inte få stanna i Tyskland? Vad
hade han gjort Hitler för ont? Var han inte
en lika brinnande fosterlandsvän som Hitler?
Fosterland? Karl XII? Gustav Vasa? Han
hade ju inget fosterland! Han hade inga
kungar! Far, mor, Berg, alla pojkarna hade
fosterland och kungar, bara inte han . . .
Tårarna trängde fram under hans
ögonfransar — dörren var reglad, de fick rinna.
De rann i heta små rännilar nedför
tinningarna och vätte hans kudde.
Med ens knöt han sina händer. Han
avskydde Hitler! Han avskydde Karl XII,
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
