Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Meurling: Maxim Gorki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXIM GORKI
slagsmål på den öde havsstranden om pengarna
är gripande konst. Där är vidare Promtev
i ”En pilgrim”, som berättar bönderna i
byarna, där han tar in på sina ständiga
vandringar, allt möjligt om bättre tider,
jorddelning, mirakler etc. bara för att i tysthet kunna
roa sig åt deras gapande munnar, deras enfald
och dåraktighet. Han avskyr livet. Han är ”der
Geist, der stets verneint”. Men en sak ha de
gemensamt alla dessa fördettingar, det är en
viss grad av frihet. De vägra att böja sig
för någon auktoritet, de avsky den filiströsa
belåtenheten, som härskar i de underdåniga
småstäderna, det ständiga pryglet på godsen
och i hushållen, de ryska byarnas råhet, smuts
och vidrighet. De ha ställt sig utanför
samhället och på så sätt kastat sina bojor. Gorkis
barfotingar och avsigkomna individer äro ett
slags modernisering av de gamla romanernas
ädla rövare. Dessa trashankar och kolingar
äro i sitt slag fullkomliga människor, som
taga motgången med största lugn, de äro
byronska filosofer i paltor. Men det dystra
ligger i, att de inte vänta och hoppas så
mycket. Genom sina vagabonder ger Gorki
uttryck åt de oklara, formlösa, anarkistiska
revoltinstinkter, som jäste i Ryssland i slutet
på adertonhundratalet, då bönderna frigjorts
från torvan, arbetskraften övergick från
bundenhet till rörlighet, industrierna utvecklades,
eländet tillväxte i landet och då despotismen,
sedan narodnikerna och liberalerna visat sin
vanmakt, tycktes vara starkare än någonsin.
Det kvava stillaståendet, den provinsiella
efterblivenheten, den inre vantrevnaden i
Ryssland under dessa år, då självmordsfrekvensen
växte vid universiteten, då Tolstoj uppmanade
folket att vända andra kinden till och försaka
världen och Anton Tchekow skrev sina sköna,
trista noveller, utkristalliserades hos Maxim
Gorki i ett fruktansvärt hat till småstaden.
”Överallt andas en kall, monoton leda.” En
arbetare, Tsyganok. ”stjäl på grund av leda”.
En kvinna prostituerar sig, därför att ”ledan
dödat hennes skamkänsla”. Männen slå sina
hustrur, barnen misshandlas, spriten förgiftar
hemmen. När borgarna lägga sig efter en dag
full av lögnaktighet och elakhet ”tråka de
säkert ut Gud med sina böner”. Allt upprepar
sig. ”Man föds, gifter gig, får barn, dör.
Eldsvådor, inbrott, mord. En cirkus kommer. En
procession. En kvinna rymmer från sin man.
Fyllbultar slåss. Kol lagras. Gurkor saltas.
Man spelar kort.” Gorkis barfotaromantik är
en reaktion mot den ryska småstaden. Det
ligger en längtan efter ett skönare, friare,
stoltare liv i den, som på grund av
tidsom-ständigheterna och diktarens personliga
upplevelser måste arbeta sig fram just i denna
form. Men allteftersom den ryska
arbetarrörelsen antog mera organiserade former
likviderade Gorki sin tro på trasproletariatet och
sökte gestalta sin sociala och mänskliga
opposition mera realistiskt och medvetet. Han
avvecklade sin romantiske, anarkistiske
bar-foting. ”Makarna Orlow” (1897), ”Kain och
Artem” (1899), ”Tre människor” (1900),
”Stormfågeln” (1901) och ”Natthärbärget”
(1902) återspegla olika stadier i denna
utveckling. I det sistnämnda miljödramat gör
han upp räkningen med de deklasserade. Här
har den romantiska upputsningen fallit, det är
röster från djupen där nere, från livets
understa skikt, där ingenting finnes utom
gyttja och mörker, vi höra. Diktaren är livets
sannfärdiga röst, ett skärande nödrop från
alla dem, som ännu dväljas och lida där nere
och som låtit honom komma upp för att bära
vittnesbörd om deras elände. ”Det är
självklart, att jag aldrig uppmanat någon att bli
barfoting”, skriver Gorki i ett senare brev.
”Jag älskade och älskar alltjämt snarast
handlande människor, aktiva människor, som skatta
livet högt och genom något, vore det också
endast genom att drömma om ett vackert liv.
söka försköna det en smula. Den ryske
bar
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
