Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: André Gide och kommunismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
haft knappa hundrafemtio år på sig att
verka bland massorna. Liberalism, socialism
och kommunism — dess omedelbara
följdverkningar — ha först under
adertonhundra-talet blivit politiska realiteter, med vilka en
tidigare suverän statsauktoritet, icke längre
förankrad i nedärvda religiösa föreställningar
utan i ekonomiska intressekombinationer,
nödgats räkna. Världskriget var ett sista försök
att dränka denna gryende folkfrihet i blod,
och då detta icke lyckades, har den
gudomliga statsauktoriteten av storkapitalets nåde
icke tvekat att kalla till undsättning den
fascistiska demagogien med sin ohöljda vädjan till
massmänniskans primitivaste våldsinstinkter.
— Om den segrande fascismen är ett
nederlag för socialismen, så är den tusen gånger
mer ett nederlag för den borgerliga
humanismen, så formulerade en anonym deltagare den
långa debattens principiella facit.
Men är det nu i grund och botten så stor
skillnad mellan den individualistiska
kommunism, som Gide bekänner sig till, och
denna borgerliga humanism med rötter i den
romantiska adertonhundratalsliberalismen ?
— Jag tror — så formulerade Gide själv
ett av sina sista inlägg — att den andliga
reform världen behöver är betingad av den
materiella. Den materiella frågan intresserar
mig icke i och för sig, endast som ovillkorlig
förutsättning för den intellektuella frigörelsen.
Det kan vara tvivelaktigt huruvida man har
rätt att bland vår tids människor söka de
första kristna; med långt större rätt skulle
man kunna säga att den liberala humanismens
stora och avgörande kamp nu förestår — alla
fascistiska och nazistiska, ja, varför icke även
sovjetkommunistiska dödsdomar till trots. Vi
äro, med andra ord, de första liberala
människorna, de första verkliga demokraterna,
med slutmålet — materiell men icke andlig
”kommunism” — klart fattat i ögonsikte. För
Ramon Fernandez, som Gide själv för
när
varande torde betrakta som sin Petrus eller
Johannes, reducerar sig mästarens kommunism
till ”en överföring av kristna trossatser på ett
rent mänskligt plan”. Jacques Maritain,
ny-tomismens blide överstepräst, ville också
oförbehållsamt beteckna hans ”omvändelse” som
”gripande” och värd all möjlig respekt. Den
litteräre korsfararen Henri Massis, för vilken
Gide länge representerat nära nog das
radikale Böse, Antikrist själv, gick betydligt
längre i frimodig och överraskande
uppskattning: det var omöjligt att komma förbi Gide
för den som ville göra sig allvarlig reda för
vår tids brännande problem, estetiska, etiska
och nu även sociala. Kort sagt, det var hela
vår moderna kulturs drama som — liksom
i en mikrokosm — utspelades i och genom
André Gides personlighet.
Allra noblast uttryckte sigFrangois Mauriac
i de slutord, han riktade till sin gamle vän
och vedersakare:
— Jag vill säga honom, att om vi allt
fortfarande hålla mycket av honom och komma
att göra det trots allt, så beror det på att han
hela sitt liv varit en som lämnat ut sig själv
(quelqu’ un cToffert). Han har tjänat oss alla
genom att lära oss bättre känna oss själva.
Hans verk har för vår generation varit ett
slags probersten som gjort det möjligt för
litet var att finna sin rätta plats.
Men huvudet på spiken slog nog den
skicklige debattledaren, professor Guy-Grand. Efter
att ha konstaterat, att det svåra valet i
verkligheten förr eller senare komme att stå mellan
en nationalism, mer eller mindre i tjänst hos
kapitalismen, och en kommunism som inte
höll särskilt styvt på frihetens ideal, uttalade
han kort och gott som sin mening, att Gide
och hela den falang av unga författare, som
med honom sagt det borgerliga samhället
farväl, först och sist representerade vår tids
dåliga samvete. Därför var det inte sagt att
deras sanning var den rätta. Men hur länge
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
