Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kjell Strömberg: André Gide och kommunismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ GIDE OCH KOMMUNISMEN
skulle man ännu få lov att söka sanningen
i relativ fred? Ty ”när en gång stormen blåst
upp och bräckt rigg och roder, hur många
av oss människor skola då förbli människor”?
Själv har Gide kommenterat seansen hos de
goda sanningssökarna vid Rue Visconti i ett
brev, som han efter debatten riktade till sin
vän Jean Schlumberger med anledning av
dennes kritiska referat i La Nouvelle Revue
Frangaise; det finns tryckt i en efterskrift till
det officiella protokollet. Det viktigaste, säger
han där, är icke att förstå världen, utan att
förändra den — när man fått klart för sig,
att den kan förändras och att det också är
önskvärt att den förändras. Ungdomen har
sin otålighet, en helig iver att lära känna livet,
men ”när man vet sig stå i begrepp att snart
lämna detta liv, känner man en annan slags
otålighet, som lider av det historiska skeendets
långsamhet och gärna ville skjuta på kärran
bak. Det är denna otålighet som rider mig nu.”
André Gide har nyligen passerat det i en
normal borgerlig tillvaro fatala
sextiofemårs-strecket men befinner sig uppenbarligen
alltjämt, som Henri Massis konstaterade med
Léon Daudet, i en ”omåttligt förlängd
pubertet” — måhända den eviga pubertet, som
Goethe identifierade med geni.
— Vad ni behövde, det är en stor sak att
fästa er vid och kämpa för, hade Daudet
till
lagt. Säkerligen anade han inte att hans
inter-lokutör redan då var på starkt glid mot
kommunismen, eller rättare sagt den liberala
humanism, som konungens troman med påk
och revolver som yttersta argument i ännu
högre grad måste känna som ärkefienden. Och
detta desto mindre som Gide under kriget
gjort den rojalistiska aktivismen vissa
närmanden, motiverade med att han då kände
behovet av nationell sammanhållning och att
det då inte fanns något val för en hemlös
intellektuell: Action Frangaise var inte den
bästa men den enda kollektiva kraftcentral
som bjöds. Det blev emellertid ett mycket kort
gästspel — klimatet passade icke riktigt.
Skulle det betyda ett ålderdomssymtom, att
han nu fastnat för kommunismen — i
Knicker-bockers ryska version, om man får döma av
dagboken — som medel till världens
frälsning? ”Förstå mig icke för snabbt”, har
han ofta uppmanat sina läsare, med det
icke mindre signifikativa tillägget:
”Ytterligheterna beröra mig” — en visserligen föga
adekvat översättning av franskans kvicka
ordlek: ”Les extremes me touchent.” Dialogen
fortsätter alltså — men man har onekligen
anledning att följa den med ännu mera
passionerat intresse än förut. Intet verkligt
Faust-drama tar någonsin slut — och här är ett.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
