Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
BREV FRÅN LONDON
Lawrence of Arabia är alltså död! — T. E.
Lawrence, den egenartat begåvade,
oberäknelige lille mannen, som efter att ha varit en
av världskrigets mest heroiska och pittoreska
gestalter blev en av efterkrigstidens gåtfullaste
personligheter. Givetvis förbryllade han den
brittiska allmänheten, och den brittiska
allmänheten tycker inte om mystifikationer.
Givetvis fick han både belackare och
beundrare, och belackarna ha inte hållit sig tysta
heller efter hans död. Underrättelsen om
dödsfallet, som följde kort på meddelandet om att
han svårt skadats vid en motorcykelolycka,
fick ett mycket blandat mottagande. Flera
dödsrunor publicerades omedelbart, och det
fanns de som på tal om hans
karaktärsegenskaper framhöllo, att hans flykt från
publiciteten endast resulterade i att han på
nytt förvärvade den ryktbarhet, han låtsades
undfly. Och man måste medge, att det finns
mindre demonstrativa sätt att dra sig tillbaka
från världen än att ta värvning som simpel
mekaniker i flygvapnet. Han hade en
enastående förmåga (framhåller en skribent) att
”retirera in i rampljuset”, och hans låtsade
skygghet gav anledning till jämförelser med
en viss berömd filmstjärna, som i stället för
att framträda i all sin glans föredrar att väcka
ännu mera uppseende genom att leka
kurra-gömma. Dessa förebråelser voro inte riktigt
rättvisa. Lawrence var verkligen rädd för de
förpliktelser, som följde med den framskjutna
ställning som var vikt åt honom åren 1918
och 1919, och han var uppriktigt angelägen
att kasta av sig alla dylika fjättrar. Ändå
vore det inte riktigt att beteckna honom som
en Cincinnatus. Han fruktade publiciteten och
älskade den likväl. Ty hans temperament hade
sin exhibitionistiska — eller dramatiska —
sida.
Denna sida måste ävèn hans vänner kännas
vid, och den enda skymt jag någonsin fångade
av honom syntes klart bekräfta den. Scenen
var en utställning av Augustus Johns
målningar och teckningar, däribland flera studier
av det vackra och imponerande Jiuvud, som
Lawrence på ett så överraskande sätt bar på
sin förkrympta och Oansenliga kropp.
Plötsligt gjorde den store mannen sin entré .. . Han
hade kommit direkt från landet på en av
de stora och kraftiga motorcyklar, som han
älskade att lägga sig till med, och han var
klädd i en tweedsportmössa, som var vänd
bakfram, och en gammal nedfläckad kostym.
Ingenting kunde ha varit mera anspråkslöst,
mera uppenbart tillbakadraget än hans sätt
att träda in i rummet. Han ”tittade in”, stilla,
nästan försagt; och dock, medan han
språkade med den unga damen i biljettkassan
tycktes han liksom jämka sig närmare sina
egna porträtt — det verkade som om han inte
kunde motstå denna successiva rörelse — tills
han stod mitt framför dem, och väl där
fortsatte han med att inta olika ställningar liksom
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
