Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
för att ge oss tillfälle att beundra hans huvud
i de olika poser och vinklar, som Augustus
John avporträtterat det i.
För övrigt hade jag endast i andra hand
kontakt med T. E. Lawrence genom Robert
Graves, som dåförtiden ännu inte var en
framgångsrik författare utan en fattig poet,
alltjämt begravd i den oxfordshireska
landsbygdens fuktiga djup. Graves stod då mycket
under sin väns inflytande. Underliga
brottstycken av Lawrences åsikter i litterära frågor
— Lawrences omdömen om litteratur voro
ibland underliga så det förslog! — döko
dagligen upp i hans konversation . . . Personligen
åtar jag mig inte att lösa det lawrenceska
temperamentets gåta, men det förefaller mig som
om de flesta av de hittills framlagda
lösningarna ha ett stycke kvar till sanningen. Det
må emellertid förhålla sig hur som helst med
hans karaktärs hemlighet och med ursprunget
till denna egendomliga blandning av
själv-förhävelse och självförnedring, som drev
honom livet igenom, kvar står dock
skönheten och värdigheten hos hans prosa. ”Seven
Pillars of Wisdom” (nytryckt i en obegränsad
upplaga och just nu spridande sig i tio- eller
kanske rättare hundratusentals exemplar över
hela Storbritannien) är förvisso en av de
märkligaste och intressantaste böcker, som
utkommit på de sista femtio åren. Det förvånade
mig dock att David Garnett i en artikel
uttryckte den åsikten att sambandet mellan
Lawrence och Charles Doughty var av tillfällig
och oväsentlig art. Även om man erkänner,
att Lawrence hade en självständig begåvning
så är det intet tvivel om att författaren till
”Traveis in Arabia Deserta” var den mästare
han följde. Deras prosastil är egendomligt
lika. Samma livfullhet, samma arkaiserande
drag, samma plötsliga utbrott av kraftfull
retorik. Men Lawrences bok är, trots att den
är skriven med omsorg och möda, ett mindre
fulländat och estetiskt medvetet arbete än
4. — B. L. M. 8.
Doughtys. Ty Doughty var en stilist, som helt
gick upp i sin konst, Lawrence däremot en
människa, som var helt upptagen av sitt
personliga öde.
Lawrence passade helt enkelt inte i den
moderna världen. Han skulle ha varit en
utmärkt munk — han hatade och fruktade det
andra könet — en ypperlig jesuitmissionär,
en glänsande stridsman i någon bitter religiös
kamp. Det moderna livet gav honom inte
tillfällen till den asketism som hans
temperament trängtade till. Han var en masochist, och
det är svårt att läsa hans skildring av hur
han tillfångatogs och torterades av turkarna
utan att känna en rysning. Efter kriget var
hans liv ödsligt, enkelt och kallt. Han
försummade sina måltider, arbetade hårt och
beredde sig nu att dra sig tillbaka till en liten
stuga i Dorsetshire, sedan han tjänat tiden ut
i flygvapnet såväl i hemlandet som utanför
dess gränser. Hans passion för kraft och fart,
som på sistone utgjort hans enda extravagans,
blev hans olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
