Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: De fyrtio dagarna på Musa Dagh - Anmälda böcker - Franz Werfel, De fyrtio dagarna på Musa Dagh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
i stället på berget Musa Dagh under fyrtio
förfärliga dagar hårdnackat försvara sig mot den
turkiska övermakten. I Werfels skildring, som
är spännande som en äventyrsroman, är
ledaren en armenier som länge levat i Paris och
är utbildad officer i turkiska armén men icke
inkallats vid krigsutbrottet. På hans initiativ
och ansvar sker befästandet av det
svåråtkomliga berget.
Allt som är yttre skildring är i denna stora
men lättlästa roman lysande gestaltat. Det är
en sällsynt färgstark, levande och dramatisk
historia med flera nästan outhärdligt
spännande moment. Vidare ger Werfel en bild av
armenierna, som förefaller välstuderad och
intressant; man får en levande föreställning
om detta primitiva kristna folk med dess
”stora, ångestfulla ögon”. Slutligen är Werfels
bok en studie i massans psykologi, som är
alldeles överlägset gjord. När depressionen
nalkas och matransonerna måste knappas in,
komma explosiva utbrott ur folkhavets
hemlighetsfulla djup — kaotiska krafter frigöra sig
och hota att snabbt förinta gemenskapen och
vika endast för brutala individuella initiativ.
Människoskildringen är svagare, den förfaller
ibland till ren typskildring. Men man minns
en rad silhuetter av armeniska frihetskämpar,
och ledarens, Gabriel Bagradians, hårda och
magra ansikte, helt präglat av det stora ansvar
han för första gången i sitt liv måste bära,
glömmer man icke.
Vill man vara noggrann, kan man här
anknyta en kritik, som har en svag släktskap
med Hitlers anmärkningar mot den judiska,
internationella litteraturen. Det är hos Werfel
— liksom hos hans skicklige författarbroder
Slephan Zweig — trots allt någonting habilt,
fäsöraktigt, lättköpt. Ofta frapperas man av
att människoskildringen icke är riktigt äkta,
icke genuin. Typisk är Bagradians lättsinniga
franska hustru, som naturligtvis s\iker honom
för en grekisk Don Juan mitt under kampens
ögonblick; hon övertygar icke, hon verkar
klippt ur sekunda franska romaner. Likaså
kunna hjältedåden få ett svagt drag av teater
över sig, som irriterar.
Det skall emellertid genast understrykas,
att det här är frågan om endast ett drag i en
annars stor och förträfflig bok. Och mot denna
kritik kan man anföra en rad positiva punkter.
Några ha redan redovisats. Men den viktigaste
är kvar. Werfels bok är verkligen skriven ur
ett flammande rättfärdighetskrav. Han har
lidit med armenierna, han har reagerat varmt,
mänskligt och ridderligt med dessa arma offer
för den ohyggliga turkiska soldatesken, och
han har av sin medkänsla inspirerats till
gripande konst. Just detta drag förefaller med
all sannolikhet det nya Tyskland så suspekt.
Denna medkänsla, denna människokärlek,
denna vädjan till brodersinnet uppfattas där
uteslutande som tecken på svaghet. Werfel
har i ett intressant kapitel visat, att han är
fullt medveten om denna motsättning, och just
detta kapitel — det femte — föreläste han
före nazistrevolten i åtskilliga tyska städer.
Det skildrar, hur den flotte, kvinnligt elegante,
hårde och hänsynslöse Enver Pascha får besök
av en tysk prästman, Johannes Lepsius, som
på allt sätt försöker få honom att inställa
de meningslösa massakrerna på armenierna.
Envers svar — som äro återgivna efter
Johannes Lepsius’ autentiska anteckningar —
äro hårresande. Den grymme och elegante
efeben kan icke ens fatta, vad det är som
upprör den tyske prästen. Att hundratusentals
armenier utan ersättning tvingas lämna hus
och hem och utsättas för vanvettiga övergrepp
av turkiskt soldatslödder, finner han alldeles
i sin ordning — det är naturliga och
självklara politiska realiteter, som inte kan
föranleda mer än en spotsk rörelse med vänstra
mustaschen.
När läsaren darrande av indignation tagit
del av detta ohyggliga samtal, märker han
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
