Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: De fyrtio dagarna på Musa Dagh - Anmälda böcker - Franz Werfel, De fyrtio dagarna på Musa Dagh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FYRTIO DAGARNA PÅ MUSA DAGH
plötsligt, att i stället för Enver står den nye
tyske diktatorn. Parallellen är fullständig och
medveten. Enver frågar bland annat den tyske
prästen, om inte tyskarna skulle vidtaga samma
åtgärder mot exempelvis judarna, om de
kunde bevisas vara nationens fiender. Den
tyske prästen måste hålla sig fast med bägge
händerna för att inte rusa upp och fäkta med
armarna: ”Om mitt folks regering”, skrek
han, ”skulle uppföra sig orättfärdigt, laglöst,
omänskligt mot landsmän av annan stam eller
åskådning, då skulle jag i samma ögonblick
avsvärja mig Tyskland och resa till Amerika.”
Envers lugna svar är som klippt ur ett tal av
Hitler: ”Sorgligt för Tyskland, om också
andra tänker som ni. Ett tecken, att ert folk
saknar kraft att hänsynslöst genomföra sin
nationella vilja.” Kraften har som bekant icke
saknats. Den enda instans, som blivit lidande
på kuppen, är en alldeles betydelselös och
föga uppmärksammad — den västerländska
kulturen.
Werfels bok kan alltså sägas vara en —
möjligen litet för habil — romantisering av
en ohygglig politisk tragedi, som emellertid
är inspirerad av den renaste medkänsla. Det
är just böcker av denna art — internationellt
inställda, intresserade av människor i stället
för av landsmän, fredsvänliga, i sann mening
humana, som av den nya tyska regimens män
uppfattas som en sådan oerhörd nationell fara,
att man måste tillgripa den rövarromantiska
eller gymnasistfantastiska myten om
judisk-bolsjevikisk korruption som förklaring.
Werfels bok ger läsaren ett osökt tillfälle att välja,
att fixera sin egen ståndpunkt. Är denna
men
talitet skamlös, perverterad, mindervärdig?
Eller är den kärleksfull, ansvarsmedveten,
positiv? En kristen kan i varje fall icke tveka
om svaret.
Werfels bok slutar med att Gabriel
Bagra-dian, när alla andra armenier inskeppa sig på
den franska eskadern och räddas, stannar kvar
på Musa Dagh och där träffas av en turkisk
kula i tinningen. Han är sviken av sin hustru.
Hans unge son har stupat efter ett dumdristigt
äventyr. Han ser ingen framtid varken för sig
själv eller för sitt folk. Han möter döden med
glädje.
Den litet stereotypa människoskildringen i
boken höjer sig i denna slutvinjett till stor
tragik. Analyserar man sina intryck, skall
man finna, att scenens gripande verkan också
beror på att den på ett fullt naturligt sätt
blir symbolisk. Det är icke bara det
förtryckta armeniska folkets längtan efter den
allt utplånande döden som möter läsaren
i denna scen. Det är också det marterade
judiska folkets skräck inför en hänsynslöst
grym och hämndlysten värld som här stiger
fram i en enkel symbol. Werfel har icke
polemiserat. Men hans bok ger samma intryck
som hans eget ansikte på ett ofta reproducerat
fotografi: av mycken besviken
människokärlek, som håller på att släckas i skräck och
leda. För alla ansvarsmedvetna européer
kommer detta lidandets och livsledans ansikte
att i sekel vara en mara — en ohygglig,
ständigt levande påminnelse om ett svek mot
heliga värden, som icke kan förlåtas.
Av Hitler har Werfels bok uppförts på
listan av för det tredje riket skadlig litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
