Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tora Nordström-Bonnier, Vanlig anständighet, anmäld av Georg Svensson - Py Sörman, ...Då var det lustigt att leva, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Vanescu, som för en ambulerande
kokottill-varo i den högre stilen på den förnäma
världens nöjesplatser. Endast på de gröna ögonen
kan den uppmärksamme läsaren av Tora
Nordström-Bonniers förra roman i henne
igenkänna Sara Nordanå, som då räddades från
sviterna av ett crime passionel av just vår
internationelle läkare. Tamara, som hon alltså
nu heter, är alltför gottköpsromantisk för att
kunna göra anspråk på läsarens djupare
intresse, men hon fyller som antytts en uppgift
som kontrast till Ebba, den trofasta,
okorrumperade svenska flickan. I ännu högre grad än
doktorn är hon hemlös och traditionslös.
Tillsammans med honom mals hon också
slutligen sönder av det känslolösa, maskinella
njutningsliv hon givit sig i våld.
Men Ebba håller. Trots att även kärleken
förenar sig med fosterlandskärleken för att
förmå henne att bryta med denna glädjelösa
och otacksamma främlingstillvaro blir hon sin
man och sitt nya fosterland trogen. Hon
iakttar därvid det som författarinnan kallat
”vanlig anständighet”, men som sannerligen inte
tillhör de vanliga egenskaperna i den tid
som präglat slagorden ”utlevelse” och
”hämningar”. Ebba Nordenstråles fall ställs upp
i stram och enveten protest mot slapp egoism
och vankelmodig njutningslystnad. Liksom hon
i sitt rum med dess pråliga, billiga franska
möbler samlat några reliker från släktgården,
så gömmer hon också i sitt hjärta de
karolinska dygderna pliktuppfyllelse och
självtukt. Och hon är gammaldags och asketisk
nog att utvinna en större personlig
tillfredsställelse av att bevara dessa ideal än av att
vinna lugn och lycka.
Jag tror icke, att författarinnan velat
framhålla Ebba Nordenstråles handlingssätt som
generellt förebildligt. Hon har velat skildra
ett individuellt fall och gjort det med värme
och högaktning. Att läsaren trots allt mest
tycker synd om hjältinnan beror på att hennes
omgivning målats i nästan onaturligt mörka
färger. Boken skulle ha gjort ett djupare
intryck om mannen och barnet fått vara enbart
främmande och oförstående, icke som nu
också grymma. Överhuvudtaget gäller det om
bifigurerna att de äro en aning chargerade och
osannolika. Men trots detta håller boken
stadigt läsarens intresse genom den intensiva
problemdiskussionen, genom stilens osvikliga
kultur och genom sin varma, deltagande
mänsklighet. Georg Svensson
Frän en prästgärd
Py S ö r m a n: ... Då var det lustigt att
leva. Bonniers. 6: 50.
Py Sörmans nya bok har många älskvärda
egenskaper. Den är skriven på en naturlig
och lättflytande prosa som det är ett nöje att
läsa. Den för en .till en miljö som man
vanligen brukar trivas i: den svenska
prästgården. I det här fallet ligger den någonstans i
norra Halland, inte så långt ifrån kusten —
man tycker nästan att man skulle kunna ta
fram kartan och leta reda på den. Man
förnimmer även här något av den speciella stämning
som slår emot en ur de flesta skildringar från
svenska prästhem, en egentligen ganska
säreget blandad doft av bokdamm och färskt,
lockande matos, nyskurade furugolv och
hemvävda trasmattor. Något nytt har Py Sörman
knappast fått ut ur denna ganska välbekanta
miljö, men utan alla yttre accessoarer har hon
likväl lyckats få en att känna igen sig, och
längre har hon förmodligen inte syftat. Det är
nämligen en annan sak som utgör det
förnämsta föremålet för hennes intresse, och det
är lilla Bibbis värld. Bibbi är fyra år och
yngsta barnet i prästgården, en liten
”skrap-bulle” som man säger i trakten, det vill säga
att hon har kommit på sladden efter sina
åtskilligt äldre syskon. Som det lär vara i
dylika fall blir hon inte lika efterhållen som
dessa utan får göra ungefär vad hon själv
vill. Att det ska vara lustigt att leva under
sådana omständigheter säger sig självt. Hon
inleder boken med den vällovliga
sysselsättningen att hjälpa pionernas knoppar att slå
ut, och på pin kiv lär hon sig trots
föräldrarnas, motstånd läsa, när hon bara är fyra
år gammal. Att fadern blir sjuk och dör
och familjen måste lämna prästgården och
bosätta sig i den stora staden, är för henne
lika många spännande och intressanta
upplevelser, vilkas allvarliga betydelse inte har
gått upp för henne innan boken tar slut. Lilla
Bibbi är ett intelligent och trevligt barn, frisk
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
