Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Py Sörman, ...Då var det lustigt att leva, anmäld av Thure Nyman - James Larsson, Sorgerna dit ej nå, anmäld av Margit Abenius - Birgit Lange, Ringmuren, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och sund och utrustad med ett lagom mått av
fantasi, och hon är skildrad med en förälskad
ömhet, tillsatt med en dos av förstående ironi,
som stundom höjer sig till verklig humor.
Hon blir en liten levande människa för oss,
vilket man inte kan säga om alla de andra
figurerna i boken, som delvis är ganska
schematiskt tecknade, och man frågar sig på sina
ställen, om inte författarinnan hade gjort
klokare i att låta oss få veta litet mera om Bibbi
och litet mindre om fröknarna Virgin eller
prostens besök hos sjömannen som gick på
vattnet. Ty varken fröken Arvidas romantiska
kärlekssaga och beklagliga periodsupning eller
försöket att sätta prostens lama tro i relief
mot undret förmår övertyga den skeptiske
läsaren. Thure Nyman
Livet avspeglat
James Larsson: Sorgerna dit ej nå.
Bonniers. 3: 50.
”Liknar Ni denna flicka?” frågade Hela
Världens magasin en gång i veckan under ett
banalvackert foto. Om en sådan flicka har
författaren James Larsson skrivit en den
”enklaste, flataste, menlösaste och mest
kälkborger-liga roman som kan skänkas en dussinindivid”,
vilken roman emellertid genom ett trolleri
samtidigt är den allra lustigaste finfina
spegling av livet, av ett sammanhang däri, en
gåtfullhet inom det. Från ett inledande litterärt
samtal med sina högt ärade kritiker i Sverige
och Finland startar författaren — med en
stilla pessimism angående läsarens förmåga
att se vad som står på raderna och fatta dem
så som de utsagts — på sid. 24 historien om
Inga Karlsson. Och man förtrollas! ”På
söndag fingo de kåldolmar. Skratta inte, käre
läsare, det var så.”
Att Inga Karlsson med sin fullkomligt
opersonligt rena stil bör locka en diktare är
alldeles givet — en ren och himmelsk urbild,
lämnande spelrum för extasen och
förälskelsen. Författaren klarlägger hennes litterära
nivå: ”Fråga en professor vad han läser och
han skall svara: jag läser Strindberg,
Wasser-mann eller något sådant där. Men fråga Inga
Karlsson och hon svarar: ”Hjärtat som brann’.”
Liknar Ni denna flicka? Denna sida hos Inga
Karlsson, hennes litterära nivå, som icke är
hög, intresserar nämligen författaren framför
allt; därifrån går det trådar till satserna i
hans inledande oavhängighetsförklaring —
där man nog skulle kunna bemöta, parera,
kommentera ett och annat, om det inte vore så
svårt att skriva. Författaren har reagerat mot
att av kritiken behandlas uteslutande som
konstnär. Efter läsningen av hans tidigare,
lidelsefullt frågeställande roman förstår man
till fullo hans reaktion. Men existerar det
någon schism mellan litterär konstnärlig
strävan och den sanningsägarsträvan som
författaren i prövade, genomtänkta ord
formulerar som sin?
Beträffande romanens manliga
huvudperson, herr Valfrid Dahlberg, varnar författaren
för att be någon diktare skildra hans liv från
vaggan till graven. Detta må vara riktigt, men
den sidoglimt man för Inga Karlssons skull
får av herr Dahlbergs beundransvärda
livsföring och bana är verkligt givande, kan man
gott säga. En interiör från kemikaliehandeln
är något extra av besjälad humoristisk
karakteristik! (Ivar Arosenius snuddar tanken vid.)
Kort sagt, romanen speglar en sammansatt
verklighet och rymmer motsatser som försonas
i en gäckande humor; där finns kärleken,
gåtfull, och den bleka dödens minut, lika gåtfull,
ungdomens stigande och tilltagande och
ålderdomens regress och avtagande, men ingen
gång släpper författaren kontakten med det
banala: visans sentimentala refräng, 235
kronor i månaden, kåldolmarna. Denne
författare uttrycker sig inte spontant och
rät-linigt utan cirklat, säkerligen därför att han
på detta sätt bäst nalkas sitt speciella område
av den komplexa sanningen om Inga Karlsson.
Margit Abenius
Mer än ett löfte
Birgit Lange: Ringmuren. Gebers. 7: 50.
Birgit Lange är på sätt och vis debutant.
Hon har givit ut ett par flickböcker, men de
räknas ju inte riktigt. Inte därför att det inte
skulle vara lika svårt att skriva en bra
flickbok som att skriva en bok för vuxna, men
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
