Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Birgit Lange, Ringmuren, anmäld av Thure Nyman - Erik Wilhelm Olsson, Otur i kärlek, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ändå. Nu har hon emellertid skrivit en roman,
och efter att ha läst den skulle jag ha god lust
att läsa flickböckerna också. Ty Birgit Lange
är inte någon av de vanliga bokfabrikanterna.
Det finns många som skriver mera spännande,
många som har mera bländande stilistiska
egenskaper, men det finns inte många bland
våra yngre författare som överträffar Birgit
Lange i fråga om djup och levande
människokunskap. Det kan vara stimulerande att läsa
om enkla och naturliga människor, som inte
lider av några hämningar och
vanföreställningar, som lever ut sitt liv i härlig
hänsynslöshet. Men i längden är det
intressantare med en smula mera komplicerade
figurer. Som Fredrik Burghausen nu i Birgit
Langes ”Ringmuren”. Det är absolut inte
någon sund människa. Snarare har han ett
tycke av fin de siècle, vilket han mycket
riktigt tillhör, men hans typ är nog lika vanlig
i krigsgenerationen. Det är en kulturtyp,
en kulturprodukt, intelligent, desillusionerad,
kall. Han förstår allting med hjärnan men
ingenting med hjärtat, som författarinnan
säger. Det är märkligt hur hon lyckats tränga
in i det minsta skrymsle av detta manliga
psyke. Det finns inte ett ord, som man vill
opponera sig mot å mannens vägnar, inte en
sats som man har anledning att sätta
frågetecken för. Skildringen av hans famlande
försök att finna sig till rätta i tillvaron, att få
utlopp för sin personlighet, och av hans
olyckliga äktenskap med den förljugna Monica har
inte en enda punkt, där man kan sätta fingret
och säga: konstruktion. Det finns ingenting
i boken som verkar uppdiktat. Händelserna är
få och betydelselösa: en släktmiddag, en resa,
en utflykt i det gröna. Skeendet är uteslutande
av invärtes art. Det är en tvekamp mellan
viljor, en brottning mellan olika sidor i
personernas väsen, mellan medvetna önskningar
och omedvetna impulser, mellan känslan av
oförmåga och längtan att förmå, mellan
falskhet och heder i samma själ. Hela den
burg-hausenska släkten läggs på detta sätt under
dissektionskniven, och det är minst av allt
någon uppbygglig syn. Men man kan ändå
inte känna motvilja för dessa människor. I all
sin konventionella falskhet, sin futtighet och
feghet har de någonting som försonar. Den
omutliga analys som författarinnan låter dem
undergå, hindrar henne inte från att se på déffi
med stillsam humor. Hon har en alltför rik
fond av ömhet och medkänsla. Man kan
naturligtvis göra anmärkningar mot boken, man
kan kritisera tempot, bristen på en fast sluten
komposition, man kan reta sig på
författarinnans nyckfulla sätt att interpunktera, vilket
stundom drar till sig alltför stor
uppmärksamhet utan att tjäna ett expressivt ändamål, men
dylika invändningar förbleknar mot värdet av
hennes människoskildring. Thure Nyman
Otur i kärlek
Erik Wilhelm Olsson: Otur i kärlek.
Bonniers. 4: 25.
Det finns en liten historia i Erik Wilhelm
Olssons nya bok, som är ganska betecknande
för hans författarskap. Den heter ”Vid en
nattgrogg” och handlar till det yttre om två
medelålders herrar som sitter och pratar. De
har varit skolkamrater och inte träffats på
tjugu år, förrän slumpen nu har fört dem
tillsammans i den enes hem vid ett bruk
någonstans ute i landsorten. I sin ungdom hade
bägge drömt om att bli konstnärer, men d,en
ene tvingades av omständigheterna att ägna
sig åt affärer, och nu är han brukets disponent
med hopp om att bli direktör. Han har, om
inte allt så åtminstone det mesta av vad en
människa kan önska sig i materiellt avseende,
men han är inte nöjd, han bär fortfarande på
drömmen om konstnärskapet, och på lediga
stunder roar han sig med att måla. Den andre
har blivit målare, men inte heller han har
nått vad han tänkt sig, och han är en smula
bitter. ”Egentligen bryr sig den fördömda
kritiken inte mycket om mina utställningar”,
säger han. ”Jag är en av konstens meniga,
förstår du. Inte därför att jag tror att jag
målar sämre än de där herrarna, som
ständigt och jämt är ute och åker i bladen, men
jag har inga relationer. Och inte heller målar
jag så där omedelbart bestickande.” Han
avundas den andre, och denne avundas honom.
Det är en djupt mänsklig situation. Målaren
väntar sig inte mycket av disponentens
amatörprodukter och blir därför så mycket mera
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
