Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ludwig Lewisohn, Dick Beldens altare, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men den synes mig inte stå i samma
mästar-klass som de bägge förutnämnda. Naturligtvis
är det en utomordentligt intelligent,
stimulerande och tankeeggande bok — det torde
ligga utom Lewisohns förmåga att skriva
något annat — men själva berättarkonsten,
som i de andra böckerna var så medryckande
och träffsäker, har denna gång fått stå ganska
mycket tillbaka för de teoretiska
utläggningarna. Resultatet har blivit en bok, som
är något slags mellanting mellan roman och
tidspsykologisk och samhällskritisk essay. Den
behöver ju ingalunda vara mindre intressant
och fängslande för det, men rent konstnärligt
är den alltså inte så fullgången.
Det framträder redan i
människoskildringen. Dick Belden och hans hustru, Rose,
äro tydligen menade som unga
genomsnitts-amerikaner av i dag, men just därför har
man ofta svårt att få något riktigt grepp om
dem, och de påminna en smula om filmens
vältrimmade och opersonliga figurer, varav
det går hundra på dussinet. Med sin nästan
övernaturliga flair för allt vad till det
kvinnliga väsendet hör har Lewisohn dock lyckats
suggerera fram den unga hustruns
obeskrivliga charm, medan det av mannen knappast
blir mer än en något hjälplös men ärlig,
redbar och sympatisk sökare; i all den trevande
osäkerhet, varmed författaren avsiktligt försett
honom, kan han med naturnödvändighet inte
framstå som någon färdig eller fastare
konturerad karaktär. I desto starkare relief —
psykisk och teoretisk — framstår den mycket
levande och påtaglige läkaren doktor Weyl,
den kloke och gode gamle judegubbe, som är
författarens eget språkrör, och som genom sin
visa ledning räddar de ungas äktenskap från
det hotande skeppsbrottet. Det är onekligen en
smula schematiskt upplagt, men från
Lewisohns tidigare böcker är man van vid, att det
är judar, som äro de kloka läromästarna och
de ädla föredömena för sina vilsegångna eller
olyckliga ariska medmänniskor. Denna
välmenande och föga aggressiva men något naiva
judiska nationalism får man alltså ta med på
köpet vid läsningen av denne likväl
beundransvärde skriftställares böcker.
Bland de faror som lura på herrskapet
Beldens äktenskapliga lycka märkes först och
främst hela det ytliga och förflackade, rotlösa
5. — B. L. M. 8.
och hetsade liv, som satt sin prägel på
efter-krigsungdomen i alla länder men som utan
tvivel varit särskilt påtagligt i de amerikanska
millionstäderna. Den i och för sig berättigade
oppositionen mot en äldre generations
puri-tanism och hyckleri har enligt Lewisohns
mening gått på tok för långt och slagit över
i rena tygel lösheten, liksom den också har
undanryckt det stöd i tradition och kulturarv,
som intet släktled kan vara förutan. Den som
känner det allra minsta till amerikansk film
och litteratur, för att inte tala om vår egen
lilla hemmaprimitivism, har inte svårt att ge
honom rätt härutinnan.
Dick Belden är själv en halvbra författare,
och han och hans hustru röra sig i en litterär
och konstnärlig halvvärld, där andraklassiga
skribenter och målare utöva sin hantering
uteslutande som en ömklig självhävdelse, av
begär att bli uppmärksammade och omtalade,
men utan en skymt av djupare behov eller av
den betydande människans skaparkraft och
konstnärslidelse. Dick är den av makarna som
först genomskådar sig själv i detta hänseende,
och då han till slut överger författaryrket,
framställes det som en räddning till ett nyttigt
och ansvarsmedvetet liv. Men hos Rose
fortskrider infektionen avsevärt längre och hotar
att bli kronisk.
Hos henne tillkommer nämligen något annat,
den missriktade och olycksaliga amerikanska
feminism, som inte nöjer sig med att de unga
kvinnorna reflekterat och med stolthet äro sig
själva — det vill säga: som fria människor
påtaga sig att bli släktets mödrar och
upp-fostrarinnor — utan ser något grått och
neddragande i att inte uträtta något som synes
utåt, i att ”bara” vara hustrur och mödrar.
Det är denna feminism, här predikad av
uppmålade gamla fågelskrämmor med förtorkade
hjärtan och förödda liv, som fantastiskt nog
har slagit så djup rot hos varannan liten
amerikanska, som ser något ut, och, såsom hos
Rose, väcker behovet att ”leva sitt eget liv”,
att ”påtagligt hävda sig som en fristående och
fritt funktionerande individ”. För den ovissa
utsikten att få spela en biroll på någon
strunt-scen och dymedelst bli omtalad och beglodd,
offrar Rose utan längre betänkande det liv
hon bär under sitt hjärta, och då det
efterlängtade tillfället aldrig kommer, börjar hon
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
