Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ludwig Lewisohn, Dick Beldens altare, anmäld av Holger Ahlenius - André Maurois, Greppet om lyckan, anmäld av C. B—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sörja över sitt ”förfelade liv” och bygger av
denna floskel en allt högre mur mellan sig
och sin make.
Bokens senare parti skildrar hur den muren
så småningom brytes ned och gemenskapen
mellan makarna återknytes och fördjupas. Den
manliga parten lägger i dagen ett änglalikt
tålamod, men hans stillsamma flirt med en
annan ung dam blir givetvis den egentliga
vändpunkten; plötsligt upptäcker Rose vad
hon kunnat förlora. Men även den förändrade
livsåskådningen spelar en stor, kanske alltför
framträdande roll, och det är härvid den gamle
juden blir den vise mentorn för de två unga,
som famlande söka efter varandra och sig
själva — i grund och botten samma sak. Den
erfarne själsläkaren bekänner sig till den
klassiska livs- och människouppfattningen. Enligt
denna förblir som bekant den mänskliga
naturen i allt väsentligt sig lik, oavsett tidsåldern
och de politiska och ekonomiska systemen,
och det finns endast några få livsformer, inom
vilka vi kunna leva ett liv och utveckla vår
personlighet. Den som länge varit på det klara
med den betydande likheten mellan
klassicismens människouppfattning och.
psykoanalysens, och efter ringa förmåga sökt rikta
uppmärksamheten därpå, finner intet nytt eller
överraskande i att en modern läkare
förkunnar denna fundamentala sanning. Och den
visshet, som Rose med doktor Weyls och sin
makes hjälp arbetar sig fram till, bör inte
vara något obekant för Geijers landsmän: att
det blott är genom kärlek till och hängivenhet
för ett icke-jag — en medmänniska eller en
stor sak — som vi kunna ge uttryck åt vårt
eget jag. Ytterst går det tillbaka på bibelordet,
att blott den som ger ut sitt liv skall vinna det.
Doktor Weyl manar också sina unga vänner
att göra rent hus med hela den naiva
rationalism, som är skulden till så många
nutidsmänniskors bortkommenhet i tillvaron, och
försiktigt och klokt lär han dem att i stället
lyssna till sina instinkter, till traditionens och
släktets egen röst.
Budskapet kan förefalla reaktionärt, men
Lewisohn har nog rätt i att man måste
övervinna skräcken för det ordet, som inte får
spärra vår väg till ett sunt och enkelt liv i
hävdvunna former. Han är också klarsynt och
ärlig nog att inse släktskapen mellan sin egen
åskådning och vissa nationalsocialistiska
tankegångar. Felet med denna rörelse är, att den
”gått alldeles för långt tillbaka — till det
primitiva och orgiastiska, till Molok och
män-niskooffren — till den mänskliga terrorns och
grymhetens mörka ursprung”. Det är sålunda
inte i Det tredje riket som amerikanismens
offer ha något att lära, utan, som Lewisohn
med fullaste rätt framhåller, i Frankrike och
Orienten. Enkla franska människor av folket
förmå ännu leva livet som det skall levas,
i enkel, traditionsbetingad värdighet, och
doktor Weyl tar sina vänner med sig på en resa
till Orienten, där gammal levnadsvisdom och
gamla livsformer ännu i dag triumfera över
meningslöst jäkt och fåvitsk kunskap. Det är
på en gång en bildningsresa och en yoyage
sentimental, varifrån Beldens återvända botade
och med återvunnen sinnesfrid. Rose bär ett
nytt liv under sitt hjärta, och på deras
nyför-värvade lantgård reser Dick deras husaltare.
De ha hittat tillbaka till det verkliga livet.
Vad denna moderna roman utmynnar i, är
alltså den gamla voltaireska visdomen: il faut
cultiver notre jardin. Som all stor visdom är
den mycket gammal, och den äger sin giltighet
ännu i dag — för så vitt man tar den i bildlik
och överförd bemärkelse. Fattad efter
bokstaven kan den förverkligas av herrskapet
Belden och andra familjer som ha ett arv att
lyfta efter en förmögen far, men hur många
är väl det förunnat? Och vad har egentligen
en före detta skriftställare för förutsättningar
att sköta ett lantbruk? Det är elaka och
otrevliga frågor, men de tvinga sig på en — det
har författaren själv styrt om. Vissa
livsformer torde vara för alltid stängda för
mänsklighetens stora flertal, och det kan en så
intelligent författare som Lewisohn knappast
ha varit blind för. Då återstår det blott att
söka gjuta det gamla vinet på nya läglar, och
kanske kan Dick Beldens altare resas på andra
ställen än på en lantgård. Holger Ahlenius
På knyppeldyna
André Maurois: Greppet om lyckan. Till
svenska av Elsa Thulin. Gebers. 4: —.
Ärligheten, öppenheten, kravet på
offentlighet stå just nu överallt högt i kurs — låt oss
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
