Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Zygmunt Nowakowski, Godahoppsudden, anmäld av Johannes Edfelt - Nis Petersen, Snön som föll i fjol..., anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den bok av den medelålders polske
författaren Zygmunt Nowakowski, som nu i
tadel-lös översättning föreligger på svenska, måste
ur mer än en synpunkt vara ägnad väcka vårt
intresse. Nowakowskis bok är en
barnskildring. Av sådana ha vi redan många, men vi
ha få av samma litterära och psykologiska
kvalitet.
Barnet är mannens fader, som bekant.
Nowakowski har tillämpat den enda metod
som i detta fall är den tillrådliga, ja,
överhuvud riktiga: han har ställt sig på barnets
egen ståndpunkt, identifierat sig med barnet
och skildrat direkt inifrån dess sätt att se,
tänka och reagera. Styrkan av hans
retrospek-tion är förvånansvärd; hans inlevelse i
barnets värld väcker beundran.
”Vem kommer väl från barndomen ihåg det
verkligt storslagna och det verkligt vackra,
som hände då? Bara memoarförfattare med
sitt professionella goda minne”, säger en rysk
författare. Våra barndomsminnen bilda aldrig
någon kontinuerlig serie, det veta vi alla.
Där finns alltid lakuner, och kanske dessa
äro att finna just under de perioder som för
de äldre framstå såsom särskilt betydelsefulla
i utvecklingen. Intet fungerar nyckfullare än
minnet: episoder och situationer av till synes
efemär karaktär minns den vuxne klarare och
intensivare än avgörande segrar och nederlag.
Freud vete varför. I varje fall har Zygmunt
Nowakowski inte fallit för den frestelse, som
så många författare fallit för: att skapa en
utan avbrott löpande berättelse om en
barndom, lagd i munnen på ett barn och sedd ur
barnets aspekt. Han har kastat av sig sitt
vuxna jag, och med naiv självuppgivelse iklätt
sig den människa han var som barn. Ett
sådant förfaringssätt måste anses som
riktigt. Men han har inte — som så mången
andrarangsförfattare — utfyllt
minneslaku-nerna utan nöjt sig med att ge glimtar och
brottstycken ur barnets värld. Där är det
polska hemmet; tennsoldaterna;
frimärkssam-landet; indianlekarna; mormors död; ugglans
skrik en månljus natt; mammas sagor; skolan.
Det hela är ett förtjusande kaleidoskop.
”Utan att I bliven såsom barn ...” — det
är ett ord, som vunnit alltför ringa efterföljd
hos skildrare av barnets värld. Få genrer ha i
själva verket blivit så banaliserade som
barn
skildringens — och få äro väl svårare
bemästrade. Karamellsöt sentimentalitet, ”litterär”
förljugenhet ha gjort sig bredare på detta
litterära gebit än på de flesta andra. Ens egen
barndom träder fram under läsningen av
Zygmunt Nowakowskis bok. En bättre garanti för
dess sannfärdighet och äkthet kan väl
knappast ges. Johannes Edfelt
Irländskt
Nis Petersen: Snön, som föll i fjol.. .
Bonniers. 5: 50.
Nis Petersens ”Snön som föll i fjol...”,
nyligen utkommen på svenska i en vårdad
översättning, tillhör en litteraturart, som på
senare år blivit allt vanligare. Den har
upptagit till behandling ett i tiden närliggande
historisk-politiskt händelsekomplex och
betjänar sig av en teknik, som ger åt de
individuella människoödena en väsentligen
illustrativ uppgift. Romanens ämne är tjugutalets
irländska frihetsrörelse, förknippad med
namnet Eamonn De Valera. Säkert ha de flesta
läsare tämligen vaga föreställningar om
irländarnas nationella problematik, den
psykologiskt och realpolitiskt lika komplicerade
arten av deras, alla provisorier till trots,
alltjämt olösta konflikter med England. Det
är tydligt, att Nis Petersen är så initierad
både vad händelsernas faktiska natur och den
irländska nationalkaraktären beträffar som det
är möjligt för en neutral iakttagare. Över
bokens scener och typer vilar det en
livsbelys-ning, som man gärna vill betrakta som genuint
keltisk, och dialogen har ofta den
underfundiga och fantasirika kvickhet, det tycke av
lekfullt ornamentalt artisteri som infödda
diktare lärt oss att igenkänna som ett nationellt
iriskt väsensdrag. Utan tvivel är det i
replik-föringen och stämningsdagern över vissa
situationer som boken har sitt huvudsakliga värde.
Som historisk skildring däremot brister den
i överskådlighet; den delar med många
moderna romaner det irriterande felet att
sakna komposition. Episod radas till episod,
de uppträdande personerna flyta samman till
ett rörigt virrvarr, slumpen svarar för regien,
handlingen förlorar sig i ett myller av
detal
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
