Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nis Petersen, Snön som föll i fjol..., anmäld av Bertil Malmberg - J. B. Priestley, Den tappre och den sköna, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
jer, den får aldrig karaktären av ett
fortskridande förlopp. Det episka sammanhangets
majestät, som är den klassiska romanen eget
och som medvetet inordnar alla enskildheter
under nödvändighetens schema, har brutits
sönder och ersatts av ett närsynt detalj måleri,
en anhopning av ödeslösa moment. Jag skulle
aldrig våga mig på ett referat av Nis
Peter-sens roman helt enkelt av den anledningen, att
berättelsen som helhet icke kan fasthållas av
minnet, att den saknar de stora, typiska
linjerna och i stället består av oroligt flimrande
streck och punkter. Men det skall gärna
erkännas, att dessa streck och punkter ofta
suggerera, att de olika kapitlen meddela verkligt
instruktiva upplysningar om irländsk
nutids-historia, och att författaren med ovanlig
kunnighet återger den mångtydiga och
charmerande mentalitet som är den keltiska rasens.
Bertil Malmberg
Den tappre
och den sköna
J. B. P r i e s t 1 e y: Den tappre och den
sköna. Med inledning av Sigfrid Siwertz.
Översättning av Louis Renner. Svenska
bokklubben. Bonniers. 6: 50.
I ett brev från London, publicerat i denna
tidskrift, har mr Peter Quennell karakteriserat
John Boynton Priestley, den av en vid
läsekrets skattade författaren till ”Good
Com-panions” och ”Angel Pavement”, som den
självbelåtna kälkborgerlighetens representant
och språkrör. Låt så vara. Han är onekligen
en typisk ”middlebrow”, och han för, om inte
kälkborgerlighetens, så likväl borgerlighetens
talan. Det vore orätt att påstå, att han
tillfredsställer några högre intellektuella
anspråk. (Det gör emellertid Dante, Donne och
Dostojevski.) Hans idéer äro sanningen att
säga få, och de få idéer han har, äro sorgligt
att säga av torftigt slag. Hans intellektuella
utrustning utgöres rätt och slätt av common
sense. Nå, det växer nu inte på vart träd.
En sak kan emellertid John Boynton
Priestley: han kan berätta. Hans episkt-humoristiska
begåvning är ovedersägligen av
ursprungligaste slag; icke för intet har han blivit
jäm
förd med Dickens, och det finns ingen
anledning för mästaren att vända sig i sin grav vid
omnämnandet av denne senfödde lärjunge.
Vad är i själva verket ”De goda kamraterna”
annat än Dickens, omplanterad i modern
miljö. Charabangen och diligensen ha utbytts
mot fordbilen och omnibusen, horisonten
tandas av flera och större fabriksskorstenar än
hos Dickens; men andan, gemytet,
iscensättningen och tekniken är exakt den dickenska
romanens. John Boynton Priestley är förvisso
ingen litterär pioniär. Han pekar tillbaka
snarare än han pekar framåt, han för oss
heller inte till några förklaringsberg, och
ingen torde för övrigt vara mera hjärtligt
medveten om detta lugubra faktum än han
själv.
Romanen ”Den tappre och den sköna” —
den engelska titeln är ”Wonder Hero” — som
nu föreligger i en översättning, som bortsett
från en del detaljer klingar gott, tillhör inte
Priestleys bättre ting. Den visar på ett ganska
flagrant sätt ytligheten i hans uppfattning,
samtidigt som den vittnar om den fara som
ligger i ett mångskriveri, framkallat av publik
välvilja. Den är vad danskarna kalla ”lavet”.
Den är rutinerat skriven, därom är inte tu tal,
men det räcker i himmelens namn inte med
bara rutin och habilitet. ”Wonder Hero” är
en produkt från den romanfabrik, som mr
Priestleys arbetsrum numera är på väg att bli.
Det skulle likväl väcka förvåning, om inte
denna roman skulle finna många och
tacksamma läsare. Redan ämnet bör tillfredsställa
den breda allmänhetens smak. Det är i sig
sensationellt nog, ja, det är Sensationen själv
som utgör ämnet. En ung fabriksarbetare, som
ingalunda med större aktivitet deltagit i
släckningen av en farlig eldsvåda, koras av en
sensationslysten journalist till nationalhjälte,
transporteras till London, där han
triumfa-tiskt förevisas i spalterna och där hans namn
utbasunas per film och radio. För ett
ögonblick lyftes han ur sin obemärkthet på Famas
vingar, kastas in i Fleet Streets hela hektiskt
sjudande jättekittel, gör bekantskap med
jättehotellens sterila lyx och även med en ung
flicka från landet, som befinner sig i den
olyckliga situationen att ha vunnit ett pris i
en skönhetstävlan. Reklamens bullrande
jättestad kontrasteras i bokens senare hälft mot
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
