Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - J. B. Priestley, Den tappre och den sköna, anmäld av Johannes Edfelt - Serge de Chessin, Les clefs de la Suède, anmäld av C. B—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den döda tystnaden och hopplösheten i ett av
Englands arbetslöshetsdistrikt — detta är för
övrigt bokens mest givande parti. Den tappre
vinner till slut den sköna: det bör i
anständighetens namn påpekas. Priestley förnekar
sig inte heller i denna roman. Han för också
här hjärtats och blygsamhetens talan. I den
unge fabriksarbetaren och flickan med
skön-hetspriset har han tecknat representanter för
den enkla, godlynta och oanfrätta
människoart, som har hans sympati. Johannes Edfelt
En förälskad diplomat
Serge de Chessin: Les clefs de la Suède.
Librairie Hachette.
Det har skrivits en hel del om böljegången
i det svenska folkets sympatier för främmande
makter under senaste halvseklet, och någon
har visst redan hotat med att i en
doktorsavhandling söka lösa det kvistiga problemet
hur det kom sig att det anno 1871 intill lidelse
francofila svenska folket bara några decennier
senare kunde känna berlinskt in i
hjärte-rötterna för att slutligen några år efter krigets
slut börja söka kontakt med den
anglosach-siska världens praktik, ekonomi och erotik.
Men problemet blir inte mindre fängslande
om man vänder på det: vilka ha sympatiserat
med oss? Man kan nöja sig med att begränsa
frågeställningen till de sista fyra, fem åren
bara, och frontförändringen skall vara allom
uppenbar. Ännu till tiden närmast efter den
nationella revolutionens genombrott i
Tyskland var det tyskarna som älskade oss. Vi
voro då från tyskarnas sida helt enkelt utsatta
för ett infantilt svärmeri, något slags lyrisk
dyrkan av det nordiska sagolandet — det hela
för övrigt en typisk parallell till det tyska
Italiasvärmeriet för hundra år sen. På sistone
har emellertid som bekant fordringarna på
nordiskhet skärpts en smula, vi ha svikit
förtroendet, och Ariens land är inte längre
alldeles detsamma som Torgny Segerstedts land.
Men det är inte tal om annat än att vad vi på
senare år förlorat i tyska sympatier, det ha
vi vunnit igen i franska — i fransk press,
i fransk kritik och i franska debatter är
Sverige i dessa dagar ideligen föregångslandet.
Man avundas så smått vår prosperity, man
förser sig på vår lyckliga kombination av
borgerligt samhälle och socialdemokratisk
regim, och den franske individuelle
demokraten konstaterar belåtet det motstånd som
rests mot diktaturtanken från hela det
likriktade, det vill säga politiskt och kulturellt
ansvarsmedvetna, Sverige. Franska penslar
skönmåla oss dagligen — i själva sin
vokabulär ha för övrigt dessa skönmålningar av ett
främmande land och ett främmande folk mer
än en gång fört tanken till ett känt franskt
litterärt mönster: Montesquieus ”Lettres
Per-sanes”.
Serge de Chessin, Frankrikes charmanta om
också icke enbart appoliniska attaché i
nor-danlanden, är en typisk exponent för denna
älskvärda form av samtida historieskrivning;
han har också försett sina landsmän med en
god part av det vänliga material på vilket
man sedan broderat sina artigheter. I sin nya
bok, den pittoreskt arrangerade ”Les clefs de
la Suède”, överräcker han oss ännu en bukett
rosor, och betraktar man monsieur de
Ches-sins bok som en propagandaskrift för svenskt
land och folk, så måste man säga att en mera
förtjusande fysionomi än den vi sätter upp
där, kunde vi omöjligt visa världen. Allt det
som kan tänkas charmera fransmännen och
locka dem till vikingarnas, sagornas, Nils
Holgerssons och Nathan Söderbloms förlovade
land finnes med i denna eleganta
reklamteckning, som erbjuder även en svensk en hel del
av intresse att studera — vad Serge de Chessin
säger om de sanna ariernas ställning till
nazismen, om Sverige som bourgeoisiens förlovade
land och om förbindelserna mellan svenskt
och franskt är intelligent, roligt och riktigt
i alla positiva påpekanden. Negativa och
kritiska synpunkter saknas, och skulle den
förälskade diplomaten ha på känn att en
anmärkning låge hans tunga alltför nära, är han
genast färdig att skyla över med en artighet:
”För att finna rynkor i Stockholms ansikte
måste man beväpna sig med ett
förstoringsglas”.
Liksom andra inflyttade kan det
naturligtvis hända också Serge de Chessin att han
spärrar upp. ögonen för saker och ting, som
vi infödingar inte göra stort väsen av. De här
och var kvardröjande riterna kring årets
folk
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
