Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse, anmäld av Henrik Cornell - Werner Jaeger, Paideia, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
delse, som Bergman givit den, och icke den
som ordagrant måste utläsas ur Thomas’ text.
”Det är någon, som väntar på att få tala
med mig i min cell”, lär Thomas a Kempis
stundom ha sagt, då han återvände till dess
ensamhet från brödernas sällskap. Och något
av denna stämning av att icke vara ensam,
även om man är lämnad åt sig själv, är det
väl, som kanske mer än något annat gjort
hans bok till en av mänsklighetens trognaste
följeslagare. Henrik Cornell
Grekisk
bildningshistoria
Werner Jaeger: Paideia. Die Formung
des griechischen Menschen. Erster Band.
Walter de Gruyter. Berlin und Leipzig.
Den antikuppfattning som var den tyska
nyhumanismens är ju, som bekant, ur
historisk synpunkt anfäktbar nog. För ett
klassicistiskt åskådningssätt ter sig den grekiska
bildningen som ett tämligen entydigt begrepp,
suveränt oberört av växlingens dynamik och
folkens politiska verkligheter. Det fortsätter
härvidlag den sena hellenismens romantiska
linje, vilken betraktade som statiskt och evigt
förebildligt vad som aldrig befunnit sig i
tronande vila utan oavlåtligt burits genom
åldrarna av ett heraklitiskt flöde. Att den
grekiska bildningens tidlöshet är en illusion,
därom kan intet tvivel råda, en illusion, som
vi ingalunda få räkna till de ofruktbara (den
har varit fruktbarare än mången obestridlig
sanning) men som historisk forskning för
länge sedan upplöst. Likväl är det tydligt, att
den närsynta historism som förlorar sig i
detaljer, förbiser normerna och har sinne
endast för tidsskeendets relativitet aldrig kan
levandegöra för oss det egenartade hos grekisk
genius eller undgå att hemfalla åt en
villfarelse, sakligt lika betänklig som någonsin
den konstruktiva klassicismens. Ty liksom
nyhumanismen misstog sig, när den betraktade
”det klassiska” som något fader- och
moderlöst, något fulländat och absolut och som en
evig objektivering av en ojämförlig och
enastående epoks harmoni mellan natur och ande,
så misstar sig också historismen och begår
ett ödesdigert fel, när den glömmer, att bakom
eller ovanför det grekiska bildningslivets
stridiga mångfald står en idé, en väsentligen
oföränderlig, vägledande och förpliktande
urbild av den hellenska människan.
Den tyske forskaren Werner Jaeger har i
sitt stora arbete ”Paideia”, varav en första del
utkommit, satt sig det målet före att teckna
den grekiska människans historia ur den
dubbla aspekten av ett historiskt skeende och
ett normativt ideal. Redan det första bandet
är monumentalt uppbyggt; det imponerar
icke endast genom sin lärdom, sin idérikedom,
sin vackra balans mellan djärvhet och kritisk
försiktighet utan även genom sin konstnärliga
komposition, sin arkitektonik, sin språkliga
adel. Det behandlar den grekiska andens
bildningsprocess allt från dess första begynnelser
och fram till det attiska rikets undergång, en
epok av så komplicerad mångfald, så
vulkanisk fruktbarhet, så många skiftande ansatser
och tendenser, att den skulle te sig hopplöst
kaotisk och förvirrad, om icke alla de
olikartade drivkrafterna löde under en gemensam
dominant: grekiskt humanitetsideal. Man får
icke tro, att detta ideal kan upplösas i
teoretiska beståndsdelar: det var i eminent mening
en idé, det vill säga en skådad urbild, icke
en abstraktion, icke en tankeprodukt. Det var,
kan man säga, ett biologiskt faktum, ett
rasmärke, en nedärvd urvision av det mänskliga,
och vi kunna icke erfara det annorlunda än i
levande gestalter, diktade eller verkliga.
Likväl finnes det ett ord, som i sin
mångtydighet, mer än något annat, har den magiska
förmågan att aktualisera för medvetandet detta
för all analys oåtkomliga ideal: det är ordet
”arete”. Det möter oss redan hos Homeros
som en sammanfattning av alla adliga och
krigiska dygder, som ett nyckelord till den
mytisk-heroiska tidens aristokratiska etik. Man
kan säga, att Jaeger genom att följa detta ord
genom tiderna och iakttaga, hur dess
innebörd oavlåtligt utvidgas och fördjupas,
visserligen genom yttre inflytelser men aldrig på ett
oorganiskt vis och aldrig med uppgivande av
sin identitet, med en genialt enkel metod
lyckas åskådliggöra den grekiska andens
utveckling, dess bildningshistoria och
morfologi. För Homeros är begreppet ”arete” sitt
eget mål, liksom äran var det för
vikinga
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
