Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Werner Jaeger, Paideia, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tidens nordmän, åtminstone enligt götisk
ideologi. Det är förvisso ingen rent estetisk
formel, dess karaktär av moralisk maxim är
obestridlig. Det betecknar ingen ”splendid
isolation”, det kan förverkligas endast i relation
till en levande omgivning och dess värdenorm
är namnkunnigheten. Men det är icke
underordnat något annat syfte än sitt eget, det står
icke i tjänst hos stat och folk, det känner inga
överpersonliga förpliktelser, och dess bärare
äro obundna av alla andra konsiderationer än
hänsynen till gudarnas avund. Vilka
möjligheter det homeriska ”arete”-begreppet
(riktigare: den urbild vars formel, nyckel- och
minnesord det utgör) äger att vidga sin rayon
utan att därför ännu behöva upptaga något
främmande innehåll, det lär oss emellertid det
historiska faktum som är den spartanska
staten och som förevigats i Tyrtaios’ hymniska
lyrik. Här finna vi, hur den adligt-krigiska
”arete”-människan, sådan ”Iliaden” visar oss
henne, och ”Odysséen” (ehuru icke utan
modifikationer) alltjämt tecknar hennes gestalt,
utsina egna förutsättningar mognar till
stats-borgare, frivilligt påtager sig tjänandets börda
och ställer den individuella ärelystnaden
under lydnadens strängare stjärnbilder. Också
i de genom många yttre faror äventyrade
grekiska kolonierna orienterar sig det homeriska
’arete”-begreppet hän mot ”polis”-tanken,
mot samhörighetskravet; men här förlorar det
sin karaktär av entydighet och upplöser sig
i ett delta av inbördes stridiga tendenser, vilka
sedan var för sig komma att befrukta grekiskt
andeliv. Vad som bidrar härtill är det
förhållandet, att ”arete”-begreppet konfronteras
med ett nytt, ödesmättat och utomordentligt
revolutionerande värde: ”dike”, rätten.
Home-ros är den ena av de pelare vilka uppbära
den grekiska bildningens portik. Hesiodos är
den andra. Det är högeligen instruktivt att
följa Jaegers framställning av den
växelverkan mellan ”arete” och ”dike”, mellan
home-risk aristokratism och den boiotiske
bondeskaldens religiöst-demokratiska patos, varur
framgingo så skilda ting som ett nytt
stats-begrepp, den joniska naturfilosofiens
kosmologiska perspektiv och individualismen hos
den jonisk-eoliska lyriken. Den fruktbara
spänningen återfinnes på attisk mark och ger
här upphov till ett pedagogiskt program.
som förbinder med varandra spartanska och
joniska väsensdrag. Jaeger skildrar med ett
suveränt vetande och en lika suverän teknik
detta pedagogiska programs mångfaldiga
förvandlingar, dess skiftande gestaltning i orfik
och dionysier, i statsliv, filosofi och tragisk
diktning, lustspel och historieskrivning, dess
oavbrutna evolution; men hela tiden
förnimmer man urbildens skapande magi, denna
ödesmakt, vilken länkar de kämpande
krafterna, gör dem typiskt hellenska, ger åt de
mest olikartade uttryck och strävanden deras
grekiska signatur. Jaeger visar också, hur de
ytterst syfta mot samma mål, hur de
omedvetet och säkert ofta i strid mot sina
företrädares personliga intentioner dunkelt tjäna en
nästan metafysisk uppfostringsplan, ett
majestätiskt, av historiens egen logik föreskrivet
bildningsschema. Med något av Hegels
syntetiska passion men alldeles utan hans
påstådda ringaktning för fakta fastslår Jaeger,
att den hedonistiska pedagogik för vilken ”det
angenäma”, vår individuella lust, är
handlandets enda norm betecknar ett lika
nödvändigt förberedelsestadium till Sokrates’
psykologiska majevtik, Platons oerhört fördjupade
uppfattning av ”det ädla” och Aristoteles’
personlighetsideal som någonsin Homeros"
primitiva adelsmoral och tragödernas patos.
Det är omöjligt att här följa författaren på
hans många vägar och ge ens den svagaste
uppfattning om hans arbetes stoffliga
rikedom. Man visste väl förut, att vad som kom
den grekiska människan att med sådan levande
skärpa avteckna sig mot de förhellenska
kulturernas fascinerande, magiskt månbelysta och
sällsamt enformiga bakgrund var hennes
egenskap av tidsmedveten samhällsvarelse, av
”zoon politikon”. Men Jaeger belyser denna
hennes särart från så många olika sidor och
inställer den i så många nya och överraskande
sammanhang, att vad man förut visste eller
trodde sig veta därom ter sig som en
schematisk skuggritning. Hans bok handlar om
grekisk pedagogik (ordet fattat i dess
vidsträcktaste bemärkelse), men den fullföljer också
för egen del ett pedagogiskt syfte. Han synes
mena, att i en tid som vår, då från skilda håll
så väldiga ansträngningar göras att forma och
även att omforma människan, intet kan vara
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
