Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Werner Jaeger, Paideia, anmäld av Bertil Malmberg - Christopher Hobhouse, Fox, anmäld B. E—r - Knut Stenring, Primus Svensson, anmäld av Th. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
angelägnare än att lära grundligt känna det
gigantiska pedagogiska experiment varom hela
den grekiska bildningens historia handlar.
Bertil Malmberg
Engelsk
personhistoria
Christopher Hobhouse: Fox.
Con-stable. London 1934. 12 s. 6 d.
Charles Fox är en av älsklingarna för alla
engelska författare med intressen för det glada
och frivola sjuttonhundratalet. Och man
förstår det. Typen är både pregnant och
tids-trogen, det är i själva verket ganska lätt att
trolla fram en bild av Beau Brummells
begåvade och handlingskraftige tvillingbroder.
Det är ett egendomligt skådespel, att man
i våra dagars England alltjämt vill räkna
Disraeli, juden, esteten och den litteräre
dandyn, som den nya konservatismens egentlige
skapare och Charles Fox, rouén från Georg
IH:s och prinsregentens glada dagar, den
typiske engelske aristokraten, till på köpet på
mödernet en ättling av Karl II, som den unga
radikalismens banerförare. Mr Charles Fox,
andre son till den förste lord Holland och
dotterson till hertigen av Richmond var
emellertid en alldeles unik uppenbarelse i
engelsk politik.
Redan i mitten av adertonhundratalet
lockades Gladstones vän, den framstående
whig-politikern och historikern Sir George Otto
Trevelyan att skriva en levnadsteckning över
Charles Fox, i vilken den store radikalens små
personliga svagheter för sköna kvinnor, gott
portvin och hasardspel med hög poäng
ställdes betänkligt i skuggan. Andra biografer ha
inte varit lika hänsynsfulla, de ha i stället
måhända kanske för mycket framhållit Charles
Fox’ personliga svagheter. Till denna kategori
hör otvivelaktigt Christopher Hobhouse, men
han har den stora förtjänsten att ha givit en
konstnärligt högtstående och, trots detalj fel.
även historiskt övertygande bild av den miljö,
där Charles Fox levde och verkade.
Den blivande statsmannens uppfostran har
varit föremål för mycket skilda utläggningar
i England — ett är säkert, den var mycket
originell. Lord Holland var cyniker och
filo
sof i sjuttonhundratalets stil. Då Charles Fox
var tio år gammal, gav honom hans fader
följande visdomsord: ”Unga människor ha
alltid rätt och gamla alltid fel” samt
”Uppskjut alltid till morgondagen, vad du kan göra
i dag, och gör aldrig något som andra
människor kan göra i ditt ställe.”
De faderliga råden förfelade givetvis inte
sitt syfte — och dock slutade Charles Fox
knappast som skeptiker; om man får tro hans
senaste biograf, blev han till sist en rättrogen
republikan och nitisk anhängare av 1789 års
idéer. I torykretsar ansågs han som farlig
jakobin och enligt Hobhouse var hans
svärmeri för det revolutionära Frankrike mycket
äkta. I denna punkt blir läsaren kanske litet
tvivlande, det är dock lite svårt att
föreställa sig Charles Fox anammande Marats
och Robespierres ideologier. Däremot blir
det lättare att fatta hans, visserligen mycket
relativa, uppskattning av Napoleons cyniska
realpolitik. B. E—r
Kortare anmälningar
Knut Stenring: Primus Svensson.
Wahlström & Widstrand. 7:50.
”Om man har någonting att berätta, ska
man tala om det”, säger författaren till Primus
Alexander Svenssons levernesbeskrivning på
ett ställe, och han har en hel del att berätta.
Orden trillar som ärter ur en påse, och ibland
gör de nästan halsbrytande saltomortaler. Den
burleska ådran är omisskännlig, och ibland
undrar man om han inte hellre borde låta den
flöda ännu mera oförbehållsamt och inte
snegla åt någonting så allvarligt som satiren,
ty det är det förargliga med burlesken att den
lätt tar udden av satiren. Författaren kan sin
småborgerliga miljö till punkt och pricka, och
han karikerar den stundom på ett
verkningsfullt sätt, men man får en bestämd känsla av
att han trivs mycket bra i den, och det är inte
det allra fördelaktigaste utgångsläget, om man
vill gyckla med den. Det hindrar inte att den
som är intresserad av herr Svenssons
levnadsöden och hur han lurar av svenska folket
mot-böckerna med sin hemtilldelningsautomat kan
få en god stund att gå utan besvär. Th. N.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
