Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Björn Collinder, Språkstrid och nationalitelskamp i Finland, anmäld av B. E—r - John Klepzig, Då världen hette ”Pontus”, anmäld av S. B. - Håkan Mörne, Vinga seglade till Rom, anmäld av S. B. - Utländskt boknytt - Jules Romains, Le couple France-Allemagne - André Siegfried, La crise de l’Europe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
språket, som Collinder gör en invändning som
synes svår att fullt godtaga. Även om man på
finskspråkigt håll är irriterad över
benämningen finländare, så finnes det väl knappast
någon anledning för oss att ta hänsyn till en
dylik känsloreaktion. Just i uppslagsverk och
i pressen böra vi väl fasthålla vid
beteckningen finländare för alla medborgare i
republiken Finland, oavsett deras modersmål, på
samma sätt som vi alltid ha använt
beteckningen belgier för medborgare i kungariket
Belgien utan hänsyn till om vederbörande
haft franska eller flamländska till modersmål.
B. E—r
John Klepzig: Då världen hette
”Pontus”. Gebers. 4: 75.
”Pontus” är en liten norsk ångare som går
i trampfart mellan England, Frankrike och
Spanien. Berättaren är matros ombord.
”Pontus” är hans värld, rörelsen hans liv. Några
dagar i hamn här och där, Pasajes, Bayonne,
Cardiff. Men sjön mest. Sjön är vardagen och,
trots allt, tryggheten. Land blir alltmer
nånting främmande, människorna där har man
allt svårare att finna kontakt med. Man blir
alltmer obönhörligt isolerad till sin lilla
värld, som heter ”Pontus”. Drömmen om
hemmet är ens stjärna, vänligt tindrande, men
oåtkomlig.
Enkelt och rättframt berättar Klepzig om
sjölivets verklighet. Han vill tydligen åt både
det falska förhärligandet och det falska
svartmålandet. Det är vardagens äventyr han ger,
alla de dygnets och årets små händelser, som
är livet i hans värld. Skildringen är inte
litterärt glansfull, men den är renhårigt pålitlig,
sympatisk och underhållande. S. B.
Håkan Mörne: Vinga seglade till Rom.
Bonniers. 6: 50.
Skildringar av långfärder i småbåtar finns
det gott om. Mörnes står i en högre klass än
de flesta. Dels är han en välgörande kunnig
seglare redan före starten, dels är han en
välgörande smidig stilist. Hans bok är en god
reseskildring, fri från tjatighet och fylld av
europeiska upplevelser, som inte är turistisk
vardagsmat. Han ger länder och städer ur nya
och friska aspekter. Tar Östersjön och de
fri-siska öarna i vinterväder, korsar Frankrike
kanalvägen, luktar på Korsika, Elba och
Monte Christo och intågar i Rom uppför
Tibern. Det är den gamla historien i ny och
personlig form, om nordbons resa till södern,
från vinter till sommar. Både den nordiska
vintern och den sydländska sommaren får sin
rätta karaktär i boken. Mörne är en född
resenär och en tränad iakttagare. En saklig
romantiker. Han tar sjön för vad den är. Låter sig
inte förvånas av köld och stormar och hårt
slit. Låter sig inte imponeras av sina bedrifter.
Han har kloka ord att säga om poeternas
sjölängtan och sjömännens landlängtan. Hans
bok är riktig. S. B.
Utländskt boknytt
Le couple France-AUemagne av J u 1 e s Romains.
Flammarion. Paris 1935. Frcs 5.
Jules Romains berättar i ovanstående arbete, att
han omedelbart efter vapenstilleståndet 1918 svor en
ed att ägna alla sina krafter åt att förebygga ett
återupprepande av den fruktansvärda katastrof
världen just hade utstått. I anslutning till detta löfte
har Romains fattat det som sin uppgift att i sina
skrifter företräda den fransk-tyska försoningstanken.
Han vägrar bestämt att sätta tro till teorin om de
franska och tyska kulturernas väsensolikhet, och han
tror inte heller på någon inherent ondska hos
”arvfienden”. Av denna arvfiende vill för övrigt Romains
göra den andra maken i ett ”par”, ty Tyskland och
Frankrike har under det sista årtusendet haft så
stort utbyte av varandra, att ingen annan beteckning
är träffande. Ondskan och hatet är när allting
kommer omkring inte så farliga som ”de rättrådigas”
lidelse, förklarar författaren och ger härmed en
släng åt den form av fransk chauvinism, som uppger
sig företräda endast moraliska synpunkter.
Oförsonligheten och rätthaveriet leder ofrånkomligen till
fortsatt osäkerhet, nya garantier, ny
inringnings-politik — och till sist till ett nytt krig. Romains
förordar en annan politik gentemot Tyskland — en
utjämning, en försoning — och han insisterar på att
denna skulle bringa större säkerhet än aldrig så
många militärallianser.
La crise de TEuropé av André Siegfried.
Cal-mann-Lévy. Paris 1935. Frcs 8.
I sitt sista lilla arbete behandlar André Siegfried
ett problem, som han har varit inne på åtskilliga
gånger förut och som framför allt har satt sin prägel
på hans stora arbete om Förenta staterna. Det är det
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
