Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: Taavetti Antila. Översättning av Ragnar Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. E. SILLANPAA
TAAVETTI ANTILA
Storhet och litenhet — ja — i kväll på
restaurangen var det tal om en alldeles okänd
hjälte som stupade på mandomens väg.
Vid tillfället i fråga kom jag att tänka på
Taavetti Antila; just sådan som han är hade
den omtalade blivit, ifall han fått bli gammal.
Taavetti arbetade som det anstår en karl, tog
sin lön, den som vid den eller den tiden
betalades i trakten, men gav sig inte ut
annanstans för att söka sig högre dagspenningar.
Hackan och yxan var hans vapen i livets
kamp, och med dem vann han en säker seger.
Björkstubbarna fick vara så kvistiga de ville.
Det hände ofta att andra, som tillfälligtvis
högg ved på spånhögen i ett vedskjul, slängde
dem åsido efter att fåfängt ha prövat sina
krafter på dem. Men då Taavetti kom till
gården för att hugga ved efter famnräkning,
så inryckte bonden det villkoret i betinget, att
också de omöjliga busarna till björkstubbar
borde huggas till vedträn. Och Taavetti gick
i land med den saken. Yxan gjorde en vacker
båge och sänkte sig ner över stubben, ristade
först en bra spricka i den och slog så in en
kil i sprickan. Träfibrerna, som vridit och
svängt sig i tallösa krökar och krumbukter,
vrålade ilsket då Taavettis kil slet dem lösa,
men de lossnade, lossnade just på den punkt,
där Taavetti ville att de skulle göra det. Också
om stubbarna var aldrig så översållade med
kvistar, blev de precis lika nätta och
behändiga som de vedträn, som lätt och elegant
huggits ut ur en rak och kvistfri stam. En
stark vilja driver vedhuggaren genom det
segaste och kvistigaste trä.
Taavetti var också utan like, då det gällde
att rödja en åker eller att gräva ett dike.
Jorden kan nog av ytan att döma vara vacker
och lämplig att bearbeta; det säger
åtminstone bonden då han ackorderar om betinget
med Taavetti. Och Taavetti bryr sig inte om
att se sig för så noga; han tar betinget för
samma betalning per kappland som han fått
av andra och hört andra få. Men även om
det är fråga om en mark med låg, gles
blandskog, så sitter de ändå överraskande tätt, de
två onda tingen som prövar rödjarens
lemmar — stenarna och stubbarna. Det finns
gamla tallstubbar som redan dryper av kåda,
men ännu inte hunnit multna . . . Och då
en lyckats arbeta upp ett sådant där åbäke
med rötter och allt, då tar det sig rentav
vidunderligt ut, där det ligger på marken, och
bredvid det gör röjningsmannen i allt sitt
allvar en ganska slät figur; man kommer
kanske att tänka på dessa bilder från avlägsna
länder, där en karl ses stå vid sidan av en
träd jätte, som han fällt. . . Det händer också,
att en sten ser helt anspråkslös och
beskedlig ut; det är bara en rund liten knöl som
syns ovanom jordytan, och då man slår med
järnstören på stenen, låter det svagt och
eftergivligt; man kunde tro att man bara
behövde slå stören i den mjuka jorden och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
