- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1935 Årg. 4 Nr 9 /
19

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: Taavetti Antila. Översättning av Ragnar Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TAAVETTI ANTILA

bända lite för att klara det hela. Men så visar
det sig att det inte är så lätt — inte ens för
Taavetti, fast han är så stark och dessutom
förstår begagna sig av de medel erfarenheten
gett honom. Hur gick det inte med
Kutinperä-bonden, han som i sin oförlikneliga girighet
inte lät Taavetti överta arbetet — för resten
gav Taavetti själv tusan i affären, då det gick
upp för honom vilka knep och konster den
snålvargen sökte begagna sig av . . . Kutinperä
tog alltså själv itu med uppgiften jämte
drängarna — den saken kunde de väl klara
som mellanarbete, tänkte han. Marken var
översållad av stenar som trängde djupt in
i jorden, precis som Taavetti sagt, men
Kutinperä lät sig inte skrämma. Då vällingklockan
ringde på aftonen och löntagarna ställde
redskapen ifrån sig, stannade bonden kvar och
fortsatte ensam med arbotet. Det var en
lördagskväll, och det var en stor sten som gett
dem full sysselsättning under ett par timmars
tid, och ändå hade den stannat kvar på sin
plats, nu vilande på något slags stöttor och
hävstänger. Bonden tänkte att han ensam
skulle få bukt på den och få den att rulla åt
det avsedda hållet — lyckligtvis var världen
ännu inte så upp och nedvänd, att en måste
gå från sin egen åker på bestämt klockslag.
Han passade in sina don, han bände, bände,
bände — och när ingenting annat halp, tog
han ett livtag med stenen och fattade om den
med sina ådriga händer. Dessa händer,
pressade mot stenens sidor, var också det enda
som sågs av mannen då man slutligen gick
för att se efter vad det blivit av honom.
Stenen hade satt sig i rörelse, långsamt men
säkert, då den tiden var inne, så hade den
sjunkit ner i sin grop och fört mannen med
sig, på samma sätt som en målmedveten och
viljestark uppfostrare leder ett uppstudsigt
barn till den plats barnet skall gå till . . .

— Jag visste nog — och jag sa det också —
hurudana stenarna är på den jordbiten, utlät

sig Taavetti, då han fick höra talas om
händelsen.

Men då Taavetti vänder åter från ett
gräft-land som behagar honom och där han
segerrikt arbetar sig fram med ett uttryck av allvar
och viljekraft över det stort tecknade huvudet
och det energiska ansiktet — då han vänder
åter från ett sådant, har han på ryggen en
präktig börda av de härligaste kådiga spånor
att ge Miina, hustrun, i hemkomstgåva — eller
egentligen ger han dem inte åt henne, han
slänger bara bördan ifrån sig i en vrå i
vedskjulet. Men Miina finner nog rätt på dem
där. Och hon behöver aldrig blåsa i sin spisel,
de tar eld lika girigt som krut, dessa stickor.
Hemma hos sig är Taavetti husbonde, det är
han som har ansvaret och makten, och det
kan aldrig falla någon in att tvivla på det.

Taavetti lever än. Visserligen gjorde han
sig ganska illa i ena foten en gång, vristen
slant i en stockspringa och gick ur led, och
han fick ligga länge och blev aldrig
densamme som förr; nu stiger han mera på
fotkanten än på sulan, och han har aldrig vetat
av att det finns någonting som heter
olycksfallsförsäkring i denna värld. Foten besvärar
honom då han går, och värst är det då han
ska bära nånting tungt, och såret går ofta
upp. Men han orkar fortfarande arbeta med
sitt. Föreställer jag mig hur Taavettis liv
kommer att sluta en gång, så är jag säker
på, att han inte kommer att ty sig till
fattighjälpen. Fast det händer ju, att mången som
spjärnat mot i det längsta, måste trygga sig
till den, då han oåterkalleligt ligger för döden.
Människan kan ju aldrig veta någonting —
på förhand . . .

Taavetti Antila är en kärnkarl och en stark
karaktär . . . Men ändå: varför gör jag en så
lång lov kring den sak jag egentligen kom att
tänka på i afton i samband med honom —
eller det var visst så, att jag först kom att
tänkå på honom i samband med det finska

19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 17:05:05 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-9/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free