- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1935 Årg. 4 Nr 9 /
20

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: Taavetti Antila. Översättning av Ragnar Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F. E. S1LLANPÄÄ

kynnet — nämligen den att Taavetti är en
urtyp för detta kynne, sådant det
framträder hos människor i en mera framskriden
ålder.

En gång roade jag mig med att sysslolös
stå på Taavettis arbetsplats och titta på. Jag
gjorde det så att han inte kunde se mig, och
så gick jag fram till honom för att språka.
Han har känt mig sedan jag låg vid mor mins
bröst och han har aldrig börjat kalla mig
herre; vi är så att säga du med varandra av
naturen, Taavetti och jag. Då jag närmar mig
honom, gör jag det alltså inte på samma sätt
som en viktig och beskäftig semesterherre från
stan, vars föreställningar om en sådan där
grovt byggd och grovhuggen Taavetti vore
något ytterst roande att se på, om man kunde
ta dem ut ur hans huvud och rada upp dem
på bordet framför sig. Denne stadsherre, som
kanske anser sig vara en av de ledande
faktorerna i hela nationens liv, kan på sitt sätt
vara högst förtjust i Taavetti och kan alldeles
hänförd berätta om honom för sina
klubb-och ämbetskamrater, när han återser dem på
hösten; han kan kalla Taavetti en ”ypperlig
typ” eller någonting ditåt. Men i sitt hjärta
— och egentligen också i dessa historier —
anser han Taavetti vara ett slags omedvetet
naturfenomen, strängt taget inte ens ”naivt”,
för i vissa fall kan till och med en fil. doktor
kallas naiv .. . Detta godmodiga
underskattande är visserligen inte ensidigt. Ty denne
Taavetti Antila — som överhuvud inte
skrattar i onödan — han måste helt enkelt dra på
munnen, fast han kanske söker hålla sig
allvarsam, då den spenslige herrn där bredvid,
uppenbart på fullt allvar, anser sig kunna
ge honom, Taavetti! — teoretiska anvisningar
om de ledande principer han överhuvud borde
följa då det gäller att bända stenar och
stubbar ur jorden. I vanliga fall brukar Taavetti
äta sin aftonvard butter och ordlös då han
kommit hem på kvällen — han är trött efter

arbetet förstås, och så har käringen kanske
burit sig enfaldigt åt på något sätt.. . Men
den dagen skrattar han högeligen road ännu
då han äter. Då han doppat sin potatis i
såskoppen och lyfter den lodrätt upp
därifrån — det är en gest som bör utföras med
en viss elegans, för att såsen på potatisen
inte ska flyga världen runt, utan kvickt ska
slinka ner i den öppnade munnen — just i
denna stund — då han i alla fall måste hålla
munnen öppen — passar det sig att säga ett
ord om det roliga som hänt på dagen. Och då
laddningen befinner sig inne i munnen är det
lämpligt att brumma någonting till
fortsättning, potatisen är ju så het att en måste röra
lite på käkarna i alla fall. Dock passar det sig
inte att tala om vilken sak som helst på det
viset, men en sak sådan som denna ska sägas
just så.

— Nå, vad var det för en herre, månntro?
frågar Miina.

— Det vete fan, svarar Taavetti och
stoppar in en ny laddning. Och Taavetti Antila
kan inte föreställa sig någonting galnare, än
att man skulle ta med en sådan där spelevink
någonstans där det verkligen gäller att dryfta
allvarliga saker karlar emellan.

Mina relationer till Taavetti är alltså inte
sådana — han kände gott min far och i mig
ser han fortfarande bara en liten pojke. Och
det ligger ingen hund begraven i hans svar,
då jag frågar honom om någonting som rör
hans arbete. Han begriper ju att jag inte kan
vara inne i sådant. Men behöver han någon
gång en skrivkarl och kommer till mig, så
förstår han nog att beundra ledigheten i min
pennas gång över papperet — och även den
saken förstår han uppskatta, att arbetet inte
kostar honom nånting och att han säkert
kan räkna med en ”kaffe med dopp” efteråt;
det har också hänt att han kommit sig till
nånting bättre än så, om det råkat vara
nära en helg.

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 17:05:05 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-9/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free