Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
feriehistoria om unga människor, bilfärder,
flirt, känsloförvirring — alltsammans högst
begåvat och lustigt skisserat, lätt och
melodiöst. De båda belgierna, som vid
Wolfgang-see förälska sig en smula i två wienerflickor
och inte äro riktigt säkra på sina känslor, och
wienerflickorna, som råka ut för detsamma,
veta, att alltsammans bara är en lek, en
sommardröm, och att därefter verkligheten börjar
på nytt — staden, arbetet, det verkliga livet.
Så antydes åtminstone. Emellertid kan det
ifrågasättas, om icke denna ungdoms
melankoli, som bekämpas med sådan charm,
kommer att fortsätta i ”verkligheten”, om inte
också under vardagsarbetet dessa unga
människor på något sätt gå förbi det egentliga
livet och syssla med falska och gagnlösa ting.
Oförmågan att tro på de egna känslorna,
vilken kastar en så fatal skugga över dessa
älskvärda människors förtjusande ferier, är till
slut ingenting annat än brist på tro, alltså en
avsaknad av den substans, utan vilken själen
icke förmår leva och hålla sig frisk. Den nätta
sommarboken går förbi dessa frågor, den
bara snuddar vid dem, och man skall ju inte
heller begära det omöjliga av en så
förtjusande avrundad och talangfull semesterbok.
Man gläder sig i stället åt de fina
stämningarna i boken och fröjdar sig åt, med
vilken charm och finess denna ungdom
emellanåt förmår förfina sitt liv till kultiverad lek.
Bland de sista decenniernas tyska diktare
är väl Arno Holz den egendomligaste och mest
omstridde, denne diktare, som än uppfattas
som grundaren av den tyska naturalismen, än
— omvänt — som nyromantiker eller
expres-sionist. Han har aldrig nått den stora
publiken — vilket naturligtvis inte är någon
kritik — men har ändå starkt påverkat en rad
av sin tids mest bekanta diktare och litterater,
särskilt Gerh. Hauptmann och Rich. Dehmel.
Arno Holz själv har ingen lyckats påverka,
han var klokare än de flesta av sina mer
framgångsrika kolleger och var långa tider en av
sitt verk och sin uppgift helt besatt, oändligt
flitig människa, som aldrig kunde tryckas ned
av att han förblev oförstådd eller
missförstådd. Jag saknar här utrymme att utlägga
teorien för hans nya lyriska form och därmed
för hans stora lyriska huvudverks —
”Phan-tasus” — estetik. I stället får jag bara peka
på en helt ny bok om honom, där denna
utläggning presteras med stor grundlighet.
”Arno Holz” av Karl Turley har utsänts av
Rudolph Koch i Leipzig, och detta förlag har
också övertagit den stora samlade upplagan
av Holz’ verk i tio band. Säkert ha ni alla,
värderade läsare, hört besynnerliga saker om
diktaren Arno Holz: att han skall ha funnit
på ett slags ny vers, och att han skriver
meningar, som gå över flera sidor. Allt detta
är sant, denne diktare har verkligen en
dragning åt det monstruösa och groteska. Men
han är därmed icke själv avfärdad, han
är någonting mycket mer än ett monstrum,
han är i den nyare tyska litteraturen den
stora motpolen till Stefan George, och man
hoppas, att han icke kommer att glömmas.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
